IMPORTFILM

l'Antichristo, eller Antichrist, kom 1974, i kölvattnet efter Exorcisten som skrämde slag på världen året innan. På svenska fick den namnet Besatt - exorcism. Den handlar i kort om Ippolita, en ung kvinna som råkade ut för en bilolycka med sina föräldrar som 12-åring, och där modern omkom. Sen dess är hon paralyserad från midjan och neråt, men läkarna kan inte hitta nåt fysiskt fel på henne. När hon, efter lång konvalescens, kommer hem från sjukhuset kastar hon genast svartsjuka blickar på sin fars (Mel Ferrer i ännu en italiensk B-film) nya väninna, Gretel (vackra Anita Strindberg från bland annat giallon Who saw her die? , mig veterligen italienska, namnet till trots). Hennes svartsjuka tar sig allt otrevligare uttryck, liksom hennes gudstvivel blir allt starkare, så pappa sänder efter en psykiatriker som hypnotiserar henne, och når fram till ett av hennes tidigare liv där hon var häxa på 1600-talet.

Jepp, hon var en storkäftad och fulmunnad häxa, efter att hon skickats i kloster vid 12 års ålder. Nånting hon inte uppskattade, utan i stället rymde ifrån och hamnade "i dåligt sällskap", som det brukar heta. Ett sällskap bestående av en grupp djävulsdyrkare, som faktiskt verkade ha fan så roligt redan på den tiden, att döma av den ritual de utför i en tillbakablick under Ippolitas hypnos. Ippolite lägger sig i denna scen på en brits ute i skogen, omringad av sina nakna satanister till vänner, och särar käckt på benen i det att hon bjuder ut sig till en bockmaskförsedd man, symboliserande Djävulen själv. Under själva sexualakten bjuds Ippolita desutom i en klassisk scen att slicka en gettacka, och detta minns jag så väl vilket jubel det åstadkom i biografen här hemma i Hålan vid en reprisrunda för en sisådär 20 år sen, och den ivrigt kopulerande Ippolita låter sig väl smaka. I nån sorts symbolhandling sliter Kåtbocken huvet av en ilsket grön padda - en 44 sekunder lång scen som för övrigt klipptes bort av den svenska filmcensuren - och bjuder Ippolita att äta. Detta ska då vara satanisternas version av de kristnas äckliga oblat och billiga rödtjut vid nattvarden. Nu är Ippolita Djävulens brud. Behöver jag nämna att hela denna scen var, milt sagt, illa sedd av det italienska censorskapet, som annars inte gjort sig kända för att vässa sina saxar särskilt ofta. Huruvida filmen verkligen klipptes låter jag vara osagt, men regissören De Martino säger i en intervju att de inte alls gillade vad de såg, och till och med han själv skämdes så över en scen där nån sorts spelkort visar Jesus med sin gudomliga stake i vädret, att han klippte ner denna till blott tre filmrutors längd. Nånting vi inte behöver bekymra oss över i Anchor Bays utgåva av denna klassiker, som är helt oklippt.

I alla fall så tror nu alla att Ippolita är botad, vilket givetvis inte är fallet - hon har ju inte kräkts på nån ännu! Vid middagen som följer på sessionen med hjärnskrynklaren uppvisar hon plöstligt tämligen taskigt bordsskick, börjar svära på tyska och förolämpar sin far, Gretel, sin farbror prästen (Arthur Kennedy, en verklig klasskådespelare som gjorde film i 50 år innan han avled 1990) och hushållerskan och allt-i-allon, Irene (Alida Valli, senare i Suspiria). Jag hinner inte uppfatta allt, men det hörs några "Schwanz" och ett och annat "Arschlecker". Symptomen är tydliga. Grön spya i 180 km/h, rakt i fejset på prällen = besatt! In kallas en tjomme som bedriver nåt som mr påminnr om voodoo, och under vars seans Ippolita nitar far sin. Det är tacken för att han spolat Gretel för hennes skull. Inget hjälper, så nu kallas det tunga artilleriet in. Farbror prästen gör först en officiell (jodå, det finns sådana) undersökning, sanktionerad av Vatikanen, huruvida Ippolita är besatt eller ej. När inga tvivel längre finns, inkallas en specialist, en österrikisk munk, som slutligen lyckas driva ut det onda ur Ippolita tillsammans med Irene. Ordningen återställd.

Eftersom denna övning i exorcism utspelar sig i Italien, katolicismens huvudstad, var det naturligt att ta fasta på folks religiositet, nånting man inte såg röken av i Exorcisten av naturliga skäl. Medelamerikanen är ju bara religiös på papperet, och inte i handling. Ippolita bryter mot en rad tabun, som att hon förnekar Guds existens, har lössläppt sex med en rad för henne okända män, samt även sin egen bror. Filmen är ingen sensation, som en gång Exorcisten, men helt OK för att vara en italiensk kopia av en regissör som aldrig gjort nåt större väsen av sig, så när som på att han var medregissör till Sergio Leones mindre lyckade del två i Amerikatrilogin, Ducka, skitstövel! (Once upon a time...the revolution/A fistful of dynamite/Duck you sucker. För det snygga fotot stod Joe D'Amato, som snart skulle stå på egna ben som regissör av filmer av tveksam kvalitet, och för den träffsäkra musiken stod Ennio Morricone och Bruno Nicolai i samarbete. Manuset skrevs av en trio bestående av regissören själv, samt två man som, tillsammans med andra eller varandra, skrivit manus till filmer som Lucio Fulcis Murder rock, The sweet house of horrors och The house of clocks, Ruggero Deodatos Phantom of death och The Atlantis interceptors, samt Lamberto Bavas Photos of Joy. Inte så illa pinkat. Filmen blir härmed en bra motvikt till J.C. ovan, så här i jultider.