Komedier med Adam Sandler i huvudrollen (och producerade av Sandlers bolag Happy Madison) har nästan blivit en genre för sig. Sandler spelar en temperamentsfull person med ett gott hjärta, och skådespelarna runtomkring består i större utsträckning av personer med fysiskt avvikande attribut som lämnar det vidöppet för den lyteskomik som väntas dra fram skratten. För första gången handlar det om en nyfilmatisering, men av en film som redan för 30 år sedan bestod av samma koncept som Sandlers filmer gör.

Paul Crewe är en tidigare hyllad amerikansk fotboll-spelare som kastat bort sin karriär och som söker tröst i flaskan. I ett fyllerus totalkvaddar han sin flickväns bil i en Blues Brothers-inspirerad scen och hamnar i finkan. Fängelsets stolthet är fotbollslaget som består av fängelsets sadistiska vakter, och fängelsechefen Hazen har sett till att Crewe ska sitta av sin tid där så att Crewe kan bidra med tränarhjälp. En enkel match mot ett uselt lag ska göra susen för anabolavakternas egon. Crewe ska nu samla ihop ett gäng fångar till motståndarlaget, men det Hazen inte räknat med är att fångarna inte alls tänker ge vika, utan att de i själva verket ser sin chans att utkräva hämnd på de år av fysiska övergrepp som de fått utstå.

Det känns märkligt att se ännu en nyfilmatisering av 1974 års Benknäckargänget när det bara är tre år sedan det gick en sådan på biograferna, Mean Machine. Framför allt eftersom de enda skillnaderna trion emellan är att Mean Machine var brittisk och hade europeisk fotboll som idrott, samt att Sandler som sagt litar på lyteskomik i större utsträckning - och att Burt Reynolds inte är huvudrollsinnehavare utan finns i en mindre roll. Men dramaturgin är densamma och karaktärerna fyller samma ändamål. Man måste då verkligen ifrågasätta syftet med nya Benknäckargänget - Krossa dem. Som kassako fyller den visserligen sin funktion i och med att Sandler per automatik drar till sig en stor publik, men man har inte ansträngt sig alls för att göra något mer.

Framför allt är det humorn som saknas. Ett par småleenden framkallas, och The Rock är störtskön som vanligt när han tillåts improvisera relativt fritt. Men här tappar man ännu en poäng; när man väl sammansvetsar Sandler och Chris Rock för första gången sedan SNL-tiden borde man utnyttjat det avsevärt mer än vad man gör nu. Kanske hade det funkat bättre om man skippat det originella draget - att bara ha Rob Schneider i en cameo med tre repliker - och även kastat in honom i filmen. Lyckligtvis är sportscenerna och stuntsen är snyggt gjorda; de lyckas simulera liv i en sport som normalt sett är ett sömnpiller med alla sina avblåsningar. Till skillnad från Waterboy, Sandlers tidigare flirt med samma idrott, är Benknäckargänget - Krossa dem tillräckligt charmig för att man inte ska bli helt uttråkad, men detta är långt ifrån en touchdown, till och med för de mest hängivna Sandler-fansen.