Sjömannen Benjamin Buttons liv är inte lika otroligt som vare sig hans födelse eller död, och långt ifrån så otroligt som titeln antyder. Filmen Benjamin Buttons otroliga liv bygger på en 85 år gammal kortnovell av F. Scott Fitzgerald (Den store Gatsby), enligt legenden inspirerat av Mark Twains kommentar om hur trist det är att "det bästa i livet kommer först, och det sämsta sist", vilket däremot verkar väldigt troligt då Twain själv var gammal sailor (INTE seaman...!) på Ole Man River, det vill säga Mississsippifloden, och säkert flitig gäst på horhusen där, medan Fitzgerald var den som kände till den irländska rikemansmiljön bäst. Att Benjamin Button föds som en skröplig liten gubbe på dryga 80, och i slutet av filmen för sista gången sluter ögonen som liten bebis, är däremot det enda otroliga i filmen. Allt annat är inte bara troligt, utan dessutom ganska träligt.

Ska man, som fallet är med manusförfattaren Eric Roth och regissören David Fincher (Seven, The game, Zodiac), tänja på en kortnovell till en i det närmaste tre timmar lång skröna ges det förstås massor av tillfällen till karaktärsutveckling och sidospår som inte fick plats i originalberättelsen - tillfällen som inte alls tagits i akt i Benjamin Buttons otroliga liv. I stället serveras vi en enda lång, och plågsamt utdragen, kärlekshistoria av klassiskt snitt, en bitterljuv historia om "omöjlig kärlek" som i det långa loppet tycks generera mer lidande än lidelse. Huvudaktören Brad Pitt är på intet sätt dålig, men han vandrar omkring som en zombie med ungefär samma ansiktsuttryck filmen genom, medan den annars suveräne Cate Blanchett mest spelar sig själv och bländar oss med sitt tekniskt perfekta - aningen för perfekta - spel. Och när nu giganterna Blanchett och Tilda Swinton äntligen får göra en film ihop utnyttjas inte detta alls, och de har inte en endaste scen ihop. Inte en enda! För övrigt är Swintons roll av det triviala slaget, men hon gör som alltid sitt allra bästa. Likaså slösar man bort Julia Ormonds begåvning helt på nåt så simpelt som den som sitter vid sjukbädden och läser innantill.

Under filmens 166 brunmurriga minuter (och som det krävdes två stora filmbolag - Paramount och Warner Brothers - för att färdigställa) dyker inga som helst moln upp på himlen, och det enda som stör sockervaddsidyllen är ett brutet ben halvvägs in. Här hade man kunnat ställa en rad frågor om detta med åldrande, och om vår rädsla inför det oundvikliga slutet. Man hade kunnat dra paralleller mellan att bli gammal och hjälplös som en bebis, och hur man hanterar det när en älskad börjar bli senil - eller, som i detta fall, bokstavligen blir barn på nytt. Man hade kunnat ställa frågor om pånyttfödelse och om västvärldens åldersfixering i allmänhet, och Hollywoods ungdomsdyrkan i synnerhet. Men icke...inte ens det faktum att en svart kvinna har en vit son väcker nån större uppmärksamhet eller förtret. I stället får vi oss till livs en banal burlesk där man inte ens orkat mer än småskämta emellanåt. En man som blir träffad av blixten inte mindre än sju gånger (det måste vara han i Guinness rekordbok...) är det roligaste i filmen, jämte Jared Harris irländska fyllekapten och det faktum att Benjamin Button, en gång övergiven av sin far, en dag ärver hans knappfabrik Button's Buttons. Helkul, men det räcker inte till en helkväll.

Likaså har vi de förljugna miljöerna från New Orleans svarta kvarter, där allting tycks ha varit riktigt mysigt vid denna tid, och rasism tycks ha varit ett okänt begrepp. 1930-talets depression ser vi inte röken av, och andra världskriget passerar revy på knappa tio minuter, medan vare sig Korea- eller Vietnamkrig ens kommenteras, vilket i och för sig Fitzgerald inte gärna kunde förutse, men som den drygt 60-årige Roth torde vara tämligen bekant med. Men denne har, efter finfina filmer de sista 10-15 åren som The insider, Ali och Den innersta kretsen, drabbats av återfall och återvänt till sitt filmträsk med gamla synder från 1980-talet, med lätt klibbiga och lätt smälta filmer som Mr. Jones, Forrest Gump och The horse whisperer. Benjamin Buttons otroliga liv är en film som hade passat smörigt obehagliga regissören Ron Howard som hand i handskfack, och är inget som David Fincher borde ägnat ens en baktanke. Eller så borde han åtminstone sett Litle Big Man innan han satte tänderna i denna film.