Denna TV-serie från 2000 i tre delar, premiärvisad på SVT den 1 januari 2001, finns alltså nu på video. Bekännelsen var en positiv överraskning, även om Daniel Lind Lagerlöf är ett namn som inger respekt idag, efter kritiker- och publikframgångar som Hans och hennes (2001) och Miffo (2003). Han har alltså regisserat detta tre timmar långa drama på TV-veteranen Ulf Rybergs manus, och tillsammans med högklassiga skådespelare som Jonas Karlsson, Magnus Krepper, Johanna Sällström, Michael Nyqvist och Ralph Carlsson - dessa bildar alla nån sorts ohelig allians då de ingår i Lind Lagerlöfs "standardensemble" - har de skapat en nervig, tät thriller som man gärna sträcktittar på.

Redan i filmens inledning inser vi att något hemskt hänt, att någon/några har dött. Eller dödats, snarare. Sen backar man en vecka och målar upp en svensk, lantlig idyll där ett estniskt par en dag ber om tips på bensinmacken om var de kan campa gratis ett par dar. Thomas (Magnus Krepper) på macken försöker visa så gott han kan, och på kvällen råkar han åter på paret vid sjön där han själv bor. De har kört fel, men har å andra sidan hittat ett eget litet ställe alldeles invid stranden som vetter mot den sjö där Thomas samma kväll tar en liten fisketur med ekan. En slump som ska visa sig ödesdiger för alla berörda parter. Trots att Thomas är stadgad och väntar sitt första barn med sambon Nina (Johanna Sällström) vilken dag som helst, låter han sig dras in i en härva med det estniska paret som inte slutar förrän bägge är döda. Han misstolkar grovt den charmiga Irinas utåtriktade sätt som sexuella inviter, och när hennes kille/man Peeter kvällen därpå inte är på plats vid stranden, tvingar Thomas på Irina sitt sällskap, och han krökar till hos en allt nervösare Irina, som inte vågar annat än att låta den billiga vodkan flöda. I takt med det stigande alkoholintaget blir Thomas allt mer ofömögen att läsa tecknen, och han ser inte hur olustig situationen upplevs för Irina. Efter några fumliga försök till kyssar blir han irriterad över att hon sätter sig till motvärn, och här skulle en absolut majoritet killar/män låta sig nöja, svälja skammen och gå hem och lägga sig. Men Thomas varken förstår eller accepterar hennes avvisande attityd, och det hela slutar med att han brottas på stranden med en vettskrämd Irina just som Peter återvänder. Denne kastar sig omedelbart över Thomas, som inte nöjer sig med självförsvar utan går längre än så. Mycket längre. Det hela slutar i katastrof, och det är obehagligt att se hur snabbt hans polare Sigge (Jonas Karlsson), tillika Ninas bror, "ställer upp" för Thomas och hjälper till att skydda honom. Tillsammans röjer de undan alla spår, och hoppas att allt ska fortsätta som vanligt. Det gör det inte.

Thomas pappa Olof (Ralph Carlsson, den evige farsan) är polis, och han tror inte ett ögonblick på de tecken som snart dyker upp och som pekar i riktning Sigge. Men den nitiska kriminalaren Marit (Anna Pettersson) är inte den som ger sig så lätt, och hon förlitar sig helt på sin erfarenhet, känsla och intuition. Bevis saknas, men Sigges beteende stärker henne i hennes misstankar, och en rad indicier pekar ju alla i samma riktning. En allt svettigare Sigge får allt svårare att komma undan, men har är samtidigt en ytterst begåvad lögnare som aldrig blir tagen med byxorna nere - han har svar på allt! Inte förrän det hela ser helt kört ut, och blodhunden Marit desperat hotar Sigge med en pistol mot huvudet rämnar fasaden. På vägen dit har Olof fått reda på vad han tror är sanningen, och han bestämmer sig raskt för att göra allt för att skydda sin son, och i förlängningen även Sigge.

Historien som sådan är rätt rak och enkelt berättad, men på ett drivet sätt där man hel tiden sitter och funderar på vad som ska hända härnäst. Man bryr sig om karaktärerna, vilket inte är detsamma som att man sympatiserar med dem. Flera ortsbor uppvisar i inledningen det där smygföraktet för folk från exempelvis gamla Sovjet, där man fnissar åt deras slitna bilar och hånar deras ursprung, enbart beroende på det faktum att de kommer från en ekonomiskt klen, före detta totalitär stat. Denna herrementalitet dyker upp lite då och då i verkliga livet, både bland svenskar när man reser i utlandet, och på hemmaplan. Man behandlar ibland folk som den fattige kusinen från landet, milt överseende då man ju gärna betraktas som lite bakom flötet om man härrör från ett fattigt land. Att i stället de öppna och inbjudande Peeter och Irina, som det så småningom ska visa sig, är de som är både beresta och språkkunniga, medan Thomas och Sigge troligen aldrig kommit längre än till Helsingfors på nån supfärja, kommer knappast som en överraskning.

Och precis som Martin Landaus djupt amoraliska rollfigur i Woody Allens oerhört starka Små och stora brott (från 1989) förvånar de tre männen ovan med sin förmåga att snabbt släta över och försöka glömma ett så svårt brott som mord (eller dråp, snarare). Samtidigt vet man ju att denna förmåga inte är ett filmiskt påhitt, utan en beklämmande del av den verklighet vi lever i idag. Man kan ju dra paralleller till dubbelmordet på Hallandsåsen några mil härifrån i vintras, där två killar "bara" skulle misshandla två unga kvinnor så att de kunde ta deras bil. Att den ene av dem klev rakt över det ena offret så att det krasade i bröstkorgen innan de förvann med deras bil (för att krocka 300 m bort) var inget de reflekterade närmare över. Eller det faktum att de bägge kvinnorna enbart var klädda för inomhusvistelse - ändå lämnade man dem att frysa ihjäl mitt i vintern. Två tjejer på 18 år rycktes därmed från sina nära och kära i förtid, och den ene killen har fortfarande inte erkänt sin medverkan. Trots fysiska bevis nekar han till att ens ha varit på platsen.

Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger blir den ju sann, och till sist är lögnaren övertygad om att att det gick till precis som han sagt. Sen kan han överbevisas aldrig så många gånger, det saknar betydelse. I alla fall om man har ett så rymligt samvete, och hyser så stor brist på empati, som filmens Thomas. Eller de bägge pojkarna ovan, hämtade ur verkligheten. Utan att vilja predika (det gör jag i och för sig redan...), är Bekännelsen en mycket viktigare film än den först ger sken av. Visst kan man se den som tre timmars ren underhållning, men det vore synd. Den lämnar en hel frågor efter sig, frågor som avhandlar moral, svek, solidaritet, manlighet och social kompetens. Förhoppningsvis får vissa sig en tankeställare, men jag hyser inga större förhoppningar. Alldeles för mycket av det tvivelaktiga beteende som filmen uppvisar känner man igen från sin egen omgivning, och man får väl citera Strindberg i stället: Det är synd om människorna (ja, det var synd om Strindberg också...).