Tänk att få slå sig ner med en öl, ta det lugnt och bara vara sig själv. Det är inte enbart fåordiga, norrländska grabbar i dagens reklamfilmer som önskar sig något sådant. Samma form av tankar finner vi även hos Julia Lambert (Anette Bening), en medelålders sensuell, välartikulerad och firad teaterdiva i London 1938. Ända sedan hon mötte sin mentor Jimmy Langton (Michael Gambon) har teatern varit hennes liv. Den har varit hennes enda verklighet så till den grad att hon snarare rabblar repliker än pratar med människorna hon umgås med. Teaterproducenten och maken Michael Gosselyn (Jeremy Irons) styr hennes karriär och ser till att hon ständigt har en ny publiksuccé på gång. Passionen i deras äktenskap har för länge sedan försvunnit, men parets 17-årige son Roger (Tom Sturrage) och deras gemensamma kärlek till teatern knyter dem samman. När Julia träffar en ung, amerikansk beundrare som bedyrar henne sin kärlek väcks emellertid hennes passion. Trots att Tom Fennel (Shaun Evans) inte är mycket äldre än hennes son blir hon våldsamt förälskad i honom. Återigen känner hon sig vacker och levande, men så småningom inser hon att Tom träffar andra flickor och bara utnyttjar henne för att kunna klättra i samhället. När svartsjukan väl lagt sig börjar hon fundera över sitt eget liv, och kommer fram till att det är på teaterscenen hon kan få sin revansch.

Being Julia bygger på W. Somerset Maughams roman Theatre från 1937. Han var mycket väl insatt i hur den engelska teatervärlden fungerade, då han själv var en av de mest produktiva och framgångsrika pjäsförfattarna under 1900-talets början. Romanen speglar också de homosexuellas situation i det viktorianska England, där kärlek mellan folk av samma kön var straffbart. W. Somerset Maugham var själv homosexuell, vilket präglade hans författarskap. Han försökte älska kvinnor, och gifte sig med ett olyckligt resultat. I filmen är Julias mecenat lesbisk, och hennes bäste vän visar sig vara bög. Julia, som själv hela tiden spelar olika roller, märker ironiskt nog inte när någon annan spelar en roll. Hur filmen förhåller sig till boken vet jag inte, men Being Julia är en mycket lyckad och välgjord filmatisering. Manuset är av Ronald Harwood som tidigare knåpat ihop The Pianist för Roman Polanski. Dialogen är rolig utan att någonsin bli hurtfrisk eller sökt. Skådespelarna med Anette Bening i spetsen är som gjutna i sina roller. Eftersom Julia hela tiden själv spelar en roll i sitt privatliv - från mor, hustru och försmådd älskarinna, till firad diva - blir berättelsen hela tiden omväxlande och intresset hålls på topp. I Anette Benings skepnad blir Julia ett överraskande och nyansrikt kvinnoporträtt. De förväntade divaklichéerna finns naturligtvis med - däremot tillåts de aldrig dominera. Vad vi i första hand får se är en åldrande skådespelerska som långsamt kommer till insikt om sitt liv. Det är inget liv hon ångrar, och hon gör aldrig några nostalgiska tillbakablickar på sin karriär. I stället skaffar hon sig välbehövlig självdistans som gör att teaterlivet når en ny höjdpunkt.

Being Julia skiljer sig från de flesta amerikanska filmer genom att Julia aldrig har några skuldkänslor för att hon försummat sin familj och son. Normalt brukar sådant leda till konflikter, men Roger anklagar aldrig sin mor för något. Kanske är det därför relationen mellan Julia och sonen blir så gripande. Ja, det finns mycket att glädjas åt i Being Julia, och jag sitter hela tiden med ett lyckligt leende på läpparna. Allra mest gläds jag över att åter få se en kanonfilm av István Szabó. Det var ett tag sedan sist, och jag hade nästan glömt hur mycket jag älskade hans 80-talsfilmer Mephisto, Överste Redl och Hanussen. Det var tre filmer som berättade om livet i Centraleuropa under 1900-talets första hälft. Nu tar han sig an det viktorianska England med friskt mod i en film producerad för den amerikanska marknaden. Det märkliga är att han så väl lyckats anpassa sig utan att förlora sin egen identitet. Fortfarande finns fotografen från nämnda filmer, Lajos Koltai, vid hans sida. Med sitt gulgröna foto plockar denne fram atmosfären från 30-talets London. István Szabó, som regisserat både teater och opera, är väl förtrogen med teatervärldens speciella klimat, och spelfilmer har han regisserat sedan 60-talet. Som filmregissör behärskar han det som särskiljer filmen från teatern, nämligen gestaltningen av tid och rum. Redan filmens inledning är en berättarteknisk triumf: Julia som inte syns i bild undervisas av sin teaterlärare Jimmy Langton. När Julia till slut dyker i upp i bild, efter en vridning av kameran, för att mota publikens applåder har femton år gått och Jimmy Langton är död. Allt han lärt Julia finns dock kvar, och rollfiguren Langton återkommer filmen igenom till den äldre Julia. På så sätt slipper Szabó använda sig av återblickar eller en berättarröst.

 Det är skönt att se en regissör som verkligen vill berätta med bilder; mot slutet av filmen visar Szabó hur människor köar för att komma in på teatern och se Julia. De flesta av dagens regissörer hade nöjt sig med några enkla etableringsbilder för handlingens skull. Szabó däremot låter en ”gycklare” passera kön viftandes med ett papper medan han härmar britternas dåvarande premiärminister Chamberlains berömda ord om ”fred i vår tid”. Med så små medel lyckas Szabó förändras bildernas innebörd och vi ser plötsligt människor i skuggan av ett annalkande krig som vill fly sin vardag genom att gå på teatern. Märk väl att W. Somerset Maughams roman skrevs 1937, men att Szabó tidsbestämmer sin historia till 1938. Han kan sin mellankrigshistoria, och vill hela tiden berätta den på ett eller annat sätt. Being Julia når inte riktigt upp till Mephistos klass, men det är en mycket underhållande film som rekommenderas varmt.