Kritiken var inte nådig då denna film gick upp på biograferna. Fast för den som trots de låga betygen brydde sig om att läsa recensionerna stod det snart klart att sågningarna inte hade så mycket att göra med filmen i sig, utan att det mest handlade om att den ansågs för pro-amerikansk. Amerikanska soldater som faktiskt gör nytta i främmande land istället för att begå övergrepp (som i så många Vietnamfilmer) är givetvis ett förkastligt tema i vår vänstervridna kritikerkårs ögon.

Filmen börjar ombord på ett hangarfartyg i Adriatiska havet där Chris Burnett (Owen Wilson), navigatör på ett tvåsitsigt F-18 spaningsplan, ifrågasätter det meningsfulla i dessa ständiga rutinuppdrag över Bosnien, vars inbördeskrig han inte kan förstå sig på. Han beslutar sig rent av för att begära avsked, och som ”straff” får han ett uppdrag som gör att han missar julmiddagen. Men en missad julmiddag är snart det minsta av hans bekymmer. För att kolla upp misstänkt aktivitet bryter han och hans pilot mot reglerna och flyger in över en demilitariserad zon, varvid serberna avfyrar luftvärnsrobotar mot dem. En grymt snygg scen följer då de försöker undkomma dessa. Förgäves. Planet träffas och de tvingas skjuta sig ut.

Chris landar utan att skada sig medan däremot hans pilot skadar ena benet så allvarligt att han inte kan gå, vilket resulterar i att han tillfångatas av serberna och kallblodigt dödas. Efter det måste Chris ständigt hålla sig i rörelse för att inte drabbas av samma öde. Och för att göra hans situation än värre fördröjs räddningsoperationen eftersom planet befann sig i förbjudet luftrum då det sköts ner. Den allra största försiktighet måste nämligen vidtas av amerikanerna och deras allierade för att de inte ska stöta sig med serberna i ett känsligt läge i den pågående fredsprocessen.

Och visst, det är inte världens bästa manus, inte världens mest nyanserade skildring av konfliktens båda sidor, men vem tusan hade väl förväntat sig det i en actionfilm från Hollywood? Då har jag svårare att ha överseende med att den i vanliga fall så pålitlige Gene Hackman i rollen som Chris chef amiral Reigart gör vad som måste vara ett av sitt livs sämsta rollprestationer. Något som bara delvis kan ursäktas av manusets tillkortakommanden. Hela tiden ligger han på gränsen till överspel. Och en annan sak jag också har lite svårt att ha överseende med är ett antal actionscener där Chris blir beskjuten från så många vapen att inte ens Schwarzenegger hade överlevt!

Men samtidigt är detta en ganska spännande och på det stora hela väldigt snyggt gjord film. Fotot förtjänar absolut ett hedersomnämnande även om det bitvis är aningen överarbetat. Dessutom älskar jag filmens miljöer, dess höga berg och djupa skogar där varje spår av människan framträder som reliker av en svunnen civilisation. Så ja, trots dess odiskutabla brister känner jag att jag med gott samvete kan rekommendera Behind Enemy Lines till alla som uppskattar krigsfilm och inte är patologiska USA-hatare.


Tack till SF för recensionsexemplaret!