Begravningsentreprenören Boris (spelad av den, som alltid, sevärde Alfred Molina) har alltid varit kär i Betty (spelad av den, som alltid, sevärda Brenda Blethyn), hustrun till den otrogne Hugh som lever stort på att sitta i fullmäktige i en walesisk håla på 7.500 personer. Boris har alltid ångrat att han inte bjöd upp Betty på den där skolbalen för 30 år sen, men bjuder i stället upp till ballroom-vals intill döingarna i hans antagligen formalinstinkande arbetsrum den dag Betty anländer för att ordna med detaljerna inför hennes svärmors begravning.

Christopher Walken i större tantfrisyr än vanligt - nyfönad dessutom - är Frank Featherbed, amerikan som ärvt den konkurrerande begravningsbyrån, och hans medhjälpare är Delbert Butterfield, spelad av komikern Lee Evans som debuterade för några år sen i härliga Funny bones (minns scenen där han mimade till en radioshow). Frank har många, nya idéer om hur man ska locka nya "kunder". Det senaste är "Begrav en, och du får 50% på nästa", vilket lockar en nybliven änkling. Då Frank får fria händer, ställer han till med Star Trek-begravning etersom den avdöda hustrun gillade denna serie skarpt. Så nu ligger hon där i kistan, sminkad som Mr. Spock, med lösöron och samma frisyr som denne bastard.

Hugh vänsterprasslar med sin unga sekreterare Meredith (spelad av Naomi Watts från The ring – man känner knappt igen henne) så det gungar i husvagnen när de gökar, och Meredith vill inget hellre än att Hugh tar död på sin Betty. Samtidigt blir Boris längtan efter kärlek så stark att han övertalar Betty att arrangera hennes egen död, på det att de ska kunna fly från allt och alla och leva lyckliga i…tja, i alla fall några år. Dock har de inte räknat med konkurrensen från Frankie, så det blir rena gatloppet till platsen för "olyckan"/brottet. Även om Boris, på snåriga vägar, vinner, är inte Frankie Boy den som ger sig i första taget, och med typisk, amerikansk framfusighet ställer han till det rejält för det förälskade paret, och oväntade komplikationer tillträder. Filmen når rent farsartade höjder i sin upplösning, och först nu kommer Lee Evans till sin rätt, alldeles för sent.

Det tycks som att man tröttnat på att använda Irland som arena för varma, brittiska komedier med besynnerliga bifigurer och duktiga huvudrollsinnehavare. Filmen utspelar sig, som sagt, i Wales, vilket dock inte märks ett dugg. Som brukligt är när det gäller brittisk film ställs det ett erfaret skådespelargarde på scen, i motsats till när jänkarna ska göra film. I Hollywood är allt så ungdomsfixerat, och en stor del av filmproduktionen där vänder sig till tonåringar. I Storbritannien drar man sig inte för att använda två halvfeta, halvgamla aktörer i huvudrollerna i en romantisk komedi, och det känns så rätt, så rätt. Skolade aktörer i stället för fotomodeller eller sångerskor i rollistan är vad man normalt erbjuds då man väljer att se brittisk film, så även här.

Att filmen sen inte når upp till de absoluta höjderna beror inte på Alfred Molina, Brenda Blethyn eller Robert Pugh (som Hugh Rhys-Jones), utan snarare på ett manus med vissa brister. Filmen har skrivits av ännu en av alla dessa skådespelare, Frederick Ponzlov, med en misslyckad filmkarriär bakom sig, och även om det rätta anslaget finns här, spretar filmen ibland lite för mycket, och vet inte riktigt vilket ben den ska stå på. Ska det vara en typiskt lågmäld, brittisk historia, eller ska man låta det spåra ur och förvandlas till fars? Den ibland svarta humorn känns lite malplacerad, och man får en känsla av att filmen kunde blivit snäppet bättre om en mer erfaren författare hade fått en vecka på sig att putsa och styra upp det hela.

Begravda hemligheter (i original Plots with a view, en lätt vitsig titel, omöjlig att översätta) regisserades av Nick Hurran, vars senaste projekt, Little black book, just avslutats. Här har han hanterat lite större Hollywoodstjärnor, som Brittany Murphy, Holly Hunter och Kathy Bates.