Av dom Beck-filmer som spelats in kan jag inte komma på någon särskild som imponerat på mig. Några har varit OK men dom allra flesta har saknat en riktig känsla och glöd och bara malt på i redan vältrampad mark. Därför kanske det kan ses som ironiskt att den (förmodligen) sista också är den bästa av dom. Jag säger inte att den är lika välgjord eller actionfylld som förra årets thrillersuccé Livvakterna men det fanns ändå fler bra bitar i den här delen än dom kända negativa aspekterna.

Filmen sparkar igång direkt och fångar åskådarnas uppmärksamhet med lite våld och svettig spänning. Utan att gå in på det alltför noggrant kan man beskriva handlingen så att Martin Beck och Gunvald Larsson får ta sig an ett fall med ett antal lettiska fnask som hittas strypta och med ansiktena avfrätta med syra. I ett försök att ta reda på vad dom gjorde i Sverige som lett till en så avskyvärd behandling anmäler sig Gunvald frivilligt till att förklä sig och ta kontakt med dom män som fört hit flickorna. Fört hit dom för en helt annan anledning än att fnaska på gatorna…

En av dom främsta anledningarna till att jag gillade den här filmen mer än dom tidigare beror på att den inte innehåller så många stela och styltade scener med diskussion på polishuset utan mer action ute på Stockholms gator. Jag fick lite dåliga känslor när Beck kommer och viftar upprört med en Expressen och klagar på att polishuset läcker men dom lämnar snabbt det spåret. Just Martin Beck är också den karaktär som jag genom filmserien har haft allra svårast för. Jag är inte särskilt intresserad av att få veta mer om hans jobbiga hemliv och den obligatoriska pratstunden med grannen, en scen jag aldrig tyckt varit särskilt kul. Det gör inte att jag känner mer för Beck utan jag blir mest bara uttråkad och tycker det är långtråkigt, men det kanske bara är jag. Som tur är, för mig, så har grannen och Becks dotter mindre roller den här gången och tar inte upp för mycket speltid med diskussioner med Beck.

Genom hela filmen finns spänning och ett thrillermoment som fångade mig. I motsats till Hämndens pris så känns skådespelarna här mer äkta och agerar inte alls på det sömngångaraktiga vis som stör mig rejält. Det blir riktigt otäckt på sina ställen faktiskt.

Peter Haber och Mikael Persbrandt har nu blivit riktigt bekanta med sina karaktärer, konstigt vore det väl annars efter nästan 15 filmer, och även den ”nya” kvinnliga kollegan går bra ihop med dom och tar för sig bra i deras scener ihop.

Tyvärr är inte allt välgjort i den här filmen. Liksom med några tidigare filmer i den nya serien så har polishuset fått en ny medarbetare som i filmen spelas av en tysk skådespelare, kan det bero på tyska finansiärer måntro? Förmodligen gör han ett bra jobb men hans karaktär blir ett misslyckande eftersom dom dubbar honom med den någorlunda kände svenske skådespelaren Fredrik Ohlsson. Och det är inte ens någon bra dubbning utan det syns alltför tydligt, vilket förstör illusionen och dom scener han medverkar i.

Filmen Beck – Sista vittnet får klart godkänt av mig, en trea i betyg, men jag vill ha lite mer spänning och action för att höja betyget ytterligare. Den här filmen var inte på något vis lika underhållande som Livvakterna.