I den första delen i den nya serie av Beckfilmer som främst kommer att visas på TV får vi följa Beckgruppen när de utreder morden på två polismän, varav den ene var en nära vän till Gunvald Larsson, vilket får denne att ta till drastiska metoder under utredningen.

Jag är osäker på om det bara är karaktären Martin Beck som är problemet eller om det är hela filmen som känns uttjatad. Mina känslor av uttråkning är i alla fall som starkast när Peter Haber går igång och står och skriker order till personalen eller är inne på sitt kontor och ojar sig över utredningsproblemen och bombhot. Det engagerar aldrig mig utan jag får bara känslor av tröttsamt, tjatigt och överspel. Det blir aldrig naturligt.

Riktigt jobbigt blir det när de för in det alltför ofta tilltagna karaktärsgreppet med arbetande polismannen som inte har tid för familjen. Det börjar bli tjatigt att se svenska poliser som har problem att få deras sociala liv att fungera med deras pressade arbetstider. En otroligt löjlig scen som jag kommer att tänka på i det sammanhanget är när hans dotter kommer till honom på polishuset mitt under pågående polisutredning av polismord och inte förstår varför han inte måste ge sig av för att följa upp ett spår. Jag kan inte avgöra om det var menat som skämt eller vad men den scenen blev väldigt löjlig.

Däremot gör Mikael Persbrandt ett bra jobb i sin roll som den tuffe snuten Gunvald Larsson. Han känns tuff och hård men ändå på ett sätt som passar honom och det känns inte påtvingat och tillkonstlat. Av skurkarna är det bara Shanti Roney som gör ett bra jobb. Både Martin Aliaga (Festival) och Matti Berenett (TV-såpan Skilda världar) gör dåliga porträtt där Matti aldrig känns särskilt farlig och Martin är alltför gnällig även om omständigheterna förstås inte är vad hans karaktär hade tänkt sig från början.

Inledningsvis kunde man tänka sig att det skulle bli en spännande film med polismord och en känslomässig jakt på de skyldiga men det blir alltför snabbt ytterligare en polisfilm där man får se polisens arbete, ett arbete som börjar kännas igen från tidigare filmer och inte längre erbjuder något fascinerande enligt mig. Och det känslosamma med polismord ger inget bestående intryck för mig som åskådare förutom att få se Gunvald Larsson misshandla folk för att de kanske kan veta något viktigt och Martin Beck som inleder sitt möte på polishuset med en tyst minut. Redan då tyckte jag att det var för mycket skådespeleri över rollen och inte så mycket verklighetstrogen polisledare. Därmed föll filmen pladask för min del.

Av den avslutning som beskrevs av filmbolaget som tät och lång blev inte mer än 10 minuter replikerande som inte kändes särskilt svettigt alls. Inte alls det psykologiska spel som det tydligen var tänkt.