Historier om män som återvänder till sina hemstäder och blir kära i Natalie Portman tycks vara ett briljant koncept att bygga filmer kring. Det gjordes med framgång i Garden state, men faktiskt redan 8 år tidigare i filmen Beautiful girls. I Denna film råkar Portman tyvärr vara 13 år gammal och hennes flört närmare 30, vilket försvårar det hela litegrann. Dessutom är det i sanningens namn ganska orättvist att påstå att Beautiful girls enbart bygger på denna romans då den bara tar upp en liten (men ack så fin) del av filmen.

Pianospelaren Willie återvänder till sin hemstad för att delta i en återträff med sin high-school klass och samtidigt passa på att besöka sina gamla vänner som alla bor kvar i staden. Under de tio år Willie varit borta har förstås ingenting förändrats och vännernas tillvaro ser ungefär ut som under skoltiden. Någon problemfri tillvaro lever de dock inte och det största hindret på vägen till lyckan är självklart svårigheter med kvinnor. Paul (Michael Rapaport) har precis panikfriat till sin flickvän som svarat med att dumpa honom. Detta hanterar han med gentlemannamässigt lugn genom att varje kväll skotta igen uppfarten till hennes garage med ett ordentligt lass snö.

Tommy (Matt Dillon) försöker återleva sin ungdoms storhetstid genom att ha en affär med sin gamla (och numera gifta) flickvän från glansdagarna då han ansågs som skolans kung. Willie själv har sina egna kvinnoproblem med flickvännen som stannat kvar i New York. Han frågar sig om hon verkligen är den rätta och om det i sådana fall inte snart vore dags att rota sig. Med dessa tankar malandes i huvudet träffar han som sagt på den brådmogna 13-åringen Marty (Natalie Portman), samtidigt som kurviga Andera (Uma Thurman) dyker upp i staden för att röra till situationen ytterligare.

Handlingen i Beautiful girls kanske ter sig föga nyskapande, men vem behöver originalitet när man har en fantastisk skådespelarensemble och ett otroligt välskrivet manus som lyckas vara både lättsmält och tänkvärt på samma gång. Samtidigt lyckas filmen med konsten att omfamna beskådaren och bjuda in till en atmosfär av inrökta barer, snålt belysta vintergator, öppna brasor och småberusad whiskeynostalgi. Det är sentimentalt, men aldrig på ett rosafluffigt sätt.

Det genomgående temat är (främst de manliga) karaktärernas ovilja att växa upp. Denna ständiga ångest verkar som katalysator för de flesta av händelserna i filmen. Rakt igenom är det hjärtligt och komiskt, men den bitterljuva känsla som genomsyrar filmen gör sig alltid påmind och inte sällan vill man avsäga sig all sin manliga integritet och plocka fram storpacket pappersnäsdukar.

Beautiful girls är helt enkelt ett robust hantverk som på klassiskt (och numera sällsynt) manér sätter historieberättandet i fokus och lyckas vara gripande, spännande och underhållande utan att använda en enda specialeffekt eller suggestiv kameravinkel. En påminnelse om hur trevligt det faktiskt är att sitta och fånle i en timme och femtio minuter.