I gårdagens tidning kunde man läsa om en japansk enkät, där 56% av de tillfrågade ansåg att deras barn inte visar tillbörlig respekt, medan 46% ansåg att moralen i samhället har urholkats. Inte så konstigt kanske, med tanke på att korrekta, kostymklädda löneslavar öppet läser tecknade barnporrserier i tunnelbanan, och tonårstjejer drygar ut veckopengen med att sälja sina trosor på internet - $10 för nya, $20 för begagnade. Och regeringskriser är lika vanligt där som i Italien, och korruptionsskandalerna har avlöst varandra sen andra världskriget. Resultatet av ett samhälle i upplösning, där gamla normer tappat sitt värde, blir fler dårar som försöker giftmörda befolkningen, fler seriemördare, fler barnamördare och fler självmord.

Symptomatiskt nog rider Japan därför på en skräckfilmsvåg, som startade med Ringu/The ring 1998 (och vars amerikanska remake just haft svensk premiär), och som fortsatte med t.ex. Audition (1999) och Dark water (2002). Battle Royale är förvisso ingen skräckfilm, men väl ett actiondrama om ett framtida (samtida?), demoraliserat samhälle, där arbetslösheten är rekordhöga 15%. Militär är utkallad på gatorna.

Bakgrund: på 1970- och 80-talen var framgångsrika Japan ute på shoppingrunda och köpte upp berömda fastigheter och företag (som Harrod’s i London) i hela världen. Arbetslösheten var i det närmaste noll, medan lojaliteten stod på topp. Ju längre du jobbade i ett företag, desto mer fick du i lön. Mycket mer. Resultat: få ”otrogna” medarbetare, eftersom de visste att om de började på ett nytt jobb, skulle de få börja om från början i löneskalan. Sånt leder i längden till kortsynthet och stagnation, vilket Japan också lider av sen ett tiotal år tillbaka. Arbetslösheten är västerländskt hög, och man har slutat höja på ögonbrynen i storstäderna inför uteliggare, ett tidigare okänt fenomen.

Om detta handlar denna film. Och skolelevernas brist på R - E - S - P - E - C - T, som Otis Redding sjöng en gång i forntiden (fast Aretha Franklin snodde låten och gjorde den till ”sin”…). Myndigheterna har tröttnat, och beslutar sig för att genomföra en lag som får just namnet ”Battle Royale”. Ja, på engelska (fast det låter förstås som ”Battle Woyale”…). Den går ut på att en busslast busiga elever (inga värstingar, bara söta skolflickor och dito pojkar i uniform som möjligen tuggat tuggummi i klassen…) skickas ut i skogen i ett tre dagar långt krigsspel, som går ut på att de ska döda varandra, eftersom bara en kommer överlevande ut därifrån.

Redan under instruktionsmötet (där träaktige Takeshi Kitano spelar - just det: läraren Kitano) är det en tjej som inte kan hålla truten, varför Kitano skickar en kniv i huvudet på henne. ”One down, 41 to go!”. Nästa bråkstake låter Kitano spränga huvudet av med det halsband alla tvingas bära. Grabben måste ha lidit av högt blodtryck, så som blodet sprutar. Resten av kidsen skickas så ut i skogen, och spelet kan börja. Vissa håller ihop och gömmer sig, medan andra snabbt lär sig hantera både strupsnittare, elpistol och kpist, likt nutida samurajer. Snygga, men genomfalska Mitsuko (Kou Shibasaki, filmens behållning!) har gladeligen ihjäl sina polare, medan en kille försöker fixa sig ett skjut innan han mular, men åker dit så det stänker om det. Bokstavligen…

Vad som eventuellt kunde ha blivit ett samhällskritiskt våldsdrama i stil med gamla Rollerball (1975 - jag har inte sett remaken som floppade i fjor…), förfaller dock snart till att vara ett romantiskt pekoral, där tjejerna diskuterar killar och romanser mellan avrättningarna och sminkningarna. Det hela urartar till att bli direkt löjeväckande, och man undrar i sitt stilla sinne om filmen bara är en gubbsjuk hjärnas våta dröm om skolflickor i uniform. För i så fall har det gjorts bättre filmer på det temat, till exempel Reform school girls (1986).

Resultatet är i alla fall en ren spekulation i meningslöst, bloddrypande våld, och dialogen är direkt pinsam. De flesta skådespelarna är dessutom urusla, och Takeshi Kitano är inget undantag. Musiken är nästan alltid malplacerad, vare sig det gäller originalmusiken, eller de alltför välkända (läs: uttjatade), klassiska stycken (t.ex. Bachs ”Air” ) som filmen ”begåvats” med. Sensmoralen är månne: gör läxorna, annars skjuter vi dig, din slyngel!

Filmen, som bygger på en roman av Koshun Takami, blev oerhört uppmärksammad i Japan härom året, och ska givetvis få en uppföljare. Dock dog regissören Kenji Fukasaku, så sonen Kenta (som skrev manuset) tog raskt över regissörsstolen.