Gotham City har förändrats. Fjärran från Tim Burtons nygotiska stil och Joel Schumachers överstajlade, neobarocka skulpturlandskap möter vi i stället Christopher Nolans moderna stadsmetropol; en blandning av ett New York-aktigt landskap men som i själva verket är Chicago, blandat med intryck från en sedan länge demolerad fattigmansstadsdel från halvön Kowloon i Hong Kong. Och från Michael Keatons introverta mörkrets hämnare från de två första filmatiseringarna, via Val Kilmers allt för underskattade rollprestation i Batman forever och George Clooneys katastrof i Batman & Robin, möter vi istället Christian Bales vredesfyllda, utåtagerande nattens riddare. I Batman begins tas vi tillbaka till tiden före alla de andra filmerna; till tiden före Batmans tillkomst. Regissör Nolan, som varit medförfattare till manuset tillsammans med David S. Goyer, vet hur både en stark och subtil karaktärsutveckling ska göras.

Sten för sten lägger de fundamentet för mångmiljardärssonen Bruce Waynes grundläggande rädsla för fladdermöss och hans skuldkänslor för sina föräldrars död. Snabbt men metodiskt förklaras hur Bruce härdats genom ninjaträning i Fjärran Östern, och hur hans ankomst tillbaka till Gotham oundvikligen leder till en ödesmättad utveckling till en varelse som han länge längtat efter, men inte riktigt vetat hur han skulle nå. Det är främst metodiken som Nolan utmärker sig för. Han har gett sig faen på att den Batman vi möter i hans inkarnation ska vara grundad i verkligheten; det är väldigt få saker i hans utrustning som inte får en vetenskaplig och trovärdig förklaring. Man tror verkligen på att den dräkt han bär och de sätt han arbetar på skulle kunna användas på samma sätt som de görs i filmens värld. Han slarvar inte en tum. Bale som Batman är ett stabilt val. Jag mötte honom troligen med samma skepticism som fansen mötte Burtons val av Keaton i slutet av 1980-talet, men det visar sig att Nolan haft bra anledningar; för en film som kretsar kring Batmans tillkomst spelar Bruce Wayne en oantastligt grundläggande roll. Detta gör Bale väldigt bra och nyanserna i hans skådespeleri blir inte minst tydliga då han på sin egen födelsedagsfest på Wayne Manor tvingas att improvisera fram den publika bilden av den odräglige, bortskämde Wayne för att rädda livet på gästerna genom att mana bort dem. Samtidigt är Bale uppbackad av en fenomenal rollbesättning; Michael Caines butler Alfred Pennyworth är en juvel, och även om jag varit en stor fan av Michael Gough, som ju innehade rollen i samtliga de tidigare fyra filmerna, är det bara att kapitulera för Caines nästan magiska mysighet - samtidigt som han, mer än någonsin tidigare, är en aktiv medhjälpare till Batman och räddar hans liv vid flertalet tillfällen.

Bales och Caines samspel är lika briljant som det är mellan Bale och Morgan Freeman, som i rollen som Lucius Fox i grund och botten spelar samma roll som Q gör för Bond. Det märks att Freeman har kul, och hans ögon gnistrar till flertalet gånger. Och trots att Liam Neeson inledningsvis tycks göra ännu en av sina på senare år patenterade mentor-roller (Star Wars: Episode I och Kingdom of heaven), gör han han en intressant insats som Bruces läromästare - och hans ödes fullbordande. En annan klippa är givetvis Gary Oldman som polisinspektör Jim Gordon, vars betydelse Nolan intressant nog väver ihop med Bruces egen barndom, och lämnar stort utrymme för både hans karaktär och hans betydelse för Batman till sin helhet att växa. Relationen mellan riddaren och polisen är fin och visar på en lovande vänskap. I andra roller ser vi bland annat Cillian Murphy (även i Wes Cravens kommande Red eye - red. anm.) som en läcker Scarecrow (Murphy var ursprungligen påtänkt för rollen som Bruce Wayne/Batman men Nolan erbjöd honom denna roll i stället, vist nog) och Rutger Hauer i en liten men ytterst välspelad roll. Filmens största överraskning är däremot Katie Holmes, som i sin distriktsåklagare Rachel Dawes leverar ett förvånansvärt moget och tungt porträtt. Trots att hennes roll egentligen inte är mer än ett love interest för Bruce, och en dam i nöd att räddas av Batman, lyckas Nolan & Holmes göra mer med henne än vad som troligen fanns i manusbottnen. Det är långt ifrån Joey Potter från Dawson's Creek.

Christopher Nolan lyckas även med det som ingen av de tidigare regissörerna lyckats med - nämligen att göra själva Batman skrämmande. Vi förstår skräcken som den undre världens hantlangare har inför prospekten att stöta på honom; det är snabba rörelser, dunkla ljus, läskiga ljud och en smygande rädsla. Den uttalade ambitionen från Bruce Wayne att använda Batman som en symbol - att använda det teatraliska och bemästra rädslan som ett vapen - fungerar bra på både ett dramaturgiskt, men även ett psykologiskt plan. Vi förstår vad det är som får Batman att göra det han gör. Den mest intressanta aspekten med Batman har ju alltid varit att han inte besitter några superkrafter - han är en vanlig (nåja) dödlig. För alla Batman-fans finns det dessutom flera hänvisningar till serietidningarna, som dock inte hämmar den ovane Batman-biobesökaren i sin upplevelse. Inte minst hänvisningen till nästa films ledande skurk är subtil, men tillräckligt förankrad i populärkulturen för att ge en kraftig resonans i biomörkret.

Utan att sabotera en stor filmupplevelse väljer jag att återge de sista replikväxlingarna i filmen. Gordon står på taket till polishuset och säger till Batman: "I never thanked you", varpå Batman svarar: "And you´ll never have to". Och även om Nolan inte heller vill det, så är jag tvungen att insistera. Som cineast. Som en hängiven barndomsläsare av serietidningarnas Batman. Tack, Nolan, för en stor filmupplevelse. Batman begins. Oh, yes indeed. Det här är bara början, förhoppningsvis på en storslagen trilogi.