Bröderna Coens karriär har ofta tett sig som en alpin linbana – pendlat upp och ner, fast på en väldigt hög nivå. Deras senaste, Intolerable cruelty, var ju isåfall nere i dalen. Debutfilmen Blood Simple var däremot en egensinnig film noir-thriller förflyttad från klassisk storstadsmiljö till Redneck County, Texas. Även om historien i sig var en morbid och än mer frånstötande utveckling av klassiska triangeldramat i filmer som Vilse eller Kvinna utan samvete, hade den det typiska Coen-elementet – en absurd humoristisk ton inte långt ifrån den ironitrend som senare skulle komma att prägla 90-talets Tarantinoism, men betydligt mer mättad och stillsam. Scenerna där en förvirrad John Getz inte förstår om den man han tidigare begravt levande verkligen ligger kvar under jorden, är på samma gång frustrerat spännande som oerhört roliga. Och M. Emmet Walshs sluskdeckare är en fantastisk white trash-rumling som på många sätt överträffar Coens senare husaktör John Goodman.

Deras andra film, Arizona Junior, skippade morbiditeten och fokuserade på en mer galen humor. Historien är fortfarande tillräckligt utflippad för att hålla än idag, men är samtidigt något ojämn när det blir alltför tokroligt. Randall ”Tex” Cobbs motorcyklist från helvetet är dock lika charmerande än.

Det har sagts att bröderna Coen skrev Barton Fink som en lätt biprodukt av svårigheterna med produktionen av deras tredje film Miller’s Crossing. Och det låter som en logisk tolkning med tanke på dels handlingen i filmen och den med Miller’s korrelerande tidsepoken. Barton Fink (John Turturro) är en pjäsförfattare som uppnått succé med sitt förstlingsverk om en fiskhandlare på Broadway. Kritikerna är lyriska över hans förmåga att berätta den ”enkle mannens” historia och han är inte sen att hålla med om sin genialitet. Direkt kommer ett erbjudande från Hollywood om att skriva filmmanus inom den lukrativa genren brottningsfilm – stora brölande män i trikåer som antingen har någon trasslig kärleksaffär eller måste ta hand om en föräldralös pojke. Hans agent övertalar honom att åka dit och väl där bosätter han sig på det massiva hotell Earle – en relik av forna glansdagar där känslan av isolering är lika påtaglig som de mörkröda tapeterna.

Efter ett möte med den överenergiske producenten Jack Lipnick (Michael Lerner i en lysande parodi på producentbossen Jack Warner) så är det dags för Barton att börja författa. Ensam på sitt rum med sin skrivmaskin och en målning av en kvinna på en strand på väggen framför sig, försöker han skapa en inledning. Men längre än till miljöbeskrivningen av ett stadslandskap kommer han inte. Plötsligt hör han ett högt gråtande från rummet intill. Han ringer ner och meddelar portieren detta, varpå portieren ringer upp grannrummet. Gråten stannar när telefonen ringer och genom väggen hör man någon mumla. Kameran följer sedan skickligt väggen medan innehavaren av rösten rör sig mot dörren, ut genom den och lufsar över till Bartons dörr och knackar på. När Barton öppnar står där bjässen Charlie (Goodman) och håller för huvudet som av en kraftig värk. Vad som börjar i misstro övergår snart i en trevande vänskap dem emellan. Barton har äntligen stött på den ”enkle mannen”, även om han egentligen inte är vidare intresserad av vad denna enkle man har att säga. Charlie får mest lyssna på Bartons skrävlande om behovet av sådana som han inom kulturmedier.

Charlie helar Bartons ensamhet, men hjälper inte honom på vägen med skrivandet. Istället försöker han ta kontakt med den mer erkände författaren W.P. Mayhew (John Mahoney från bl a Frasier) och få råd. Men Mayhew är mest försupen och tragisk och Barton börjar intressera sig alltmer av hans sekreterare Audrey (Judy Davis från bl a Naked Lunch). När han kommer henne nära, inser han att hon kanske har en större roll i Mayhews författarskap än vad som är känt.

Barton Fink är en film som rör sig inom många dimensioner. Dels berör den författarskapets våndor, i liknelse med Adaptation på det närmast metafysiska planet. Bartons succé bygger på en uppfattning om andra människor som egentligen är subjektiva tolkningar. När han kommer i kontakt med verkligheten och Charlie, sker den för honom oangenäma krocken mellan sin idealism och sitt sanna beteende. Detta avtecknar sig i hans skrivarimpotens där den genre han ska försöka sig på också är en folkets genre. Brottaren är en typiskt folklig figur som han, den intellektuelle, inte kan identifiera sig med. När denna hycklande spricka börjar torna upp sig i hans medvetande, börjar även hans omgivning rämna. Tapeterna i rummet börjar lossna av värmen och klistret rinner nerför väggarna. Mer och mer uppstår känslan, likt i The Shining, att hotellet är mer en bara en byggnad utan snarare en fysikalisk utvidgning av Bartons psykologiska besvär.

Barton Fink tog hem storslam vid Cannes-festivalen 1991 (bästa manliga huvudroll, bästa regi och Guldpalmen för bästa film), medan Oscars-juryn nöjde sig med tre nomineringar. Kanske var den surrealistiskt glödgade skildringen av den talangkastrerande nöjesstaden i öst för stingande i nyllet på storbossarna. Men såhär i efterhand framstår den tillsammans med debuten Blood Simple och slackereposet The Big Lebowski som Coens mest gyllene stund.