Jag måste erkänna att jag alltid varit lite skeptisk till Stanley Kubricks storhet. Nog för att Dr. Strangelove är en smått genialisk komedi och The Shining ett mästerverk inom sin genre, men Full Metal Jacket känns så här några år efter att jag såg den som en Vietnam-film i mängden, och 2001 lämnade mig djupt besviken trots att jag verkligen gillade enstaka scener, Lolita tror jag hade varit en dussinfilm utan Peter Sellers, A Clockwork Orange fann jag mest obehaglig, Spartacus med dess historieförfalskning och Hollywood-klyschor fann jag enbart pinsam, och från Eyes Wide Shut är det bara de nakna kvinnorna och tjusiga juldekorationerna jag minns. Så av Barry Lyndon förväntade jag mig inte mycket. Men som ni kan utläsa av betyget har Kubrick numera stigit i aktning hos mig.

Filmen bygger på en roman av den engelske 1800-talsförfattaren William Makepeace Thackeray, mest känd för Fåfängans marknad (Vanity Fair), och utspelar sig vid mitten av 1700-talet. Den handlar om Redmond Barry, en ung, faderlös irländare av hyfsat god familj, vilken av kärlek till en kusin drivs in i en pistolduell på liv och död. Varpå han måste fly, eller bli arresterad för mord. Planen är att han ska ta sig till Dublin och där leva en tid på moderns besparingar, men sedan landsvägsrövare bestulit honom på allt han äger finns inget annat hedervärt alternativ än att ta värvning i armén. Vilket för honom till Tyskland där Sjuårskriget rasar för fullt och där han i olika roller upplever en rad äventyr innan han återvänder till England som make åt en rik änka ur högadeln.

Historien skulle kunna ses som en moralitet om den unge idealisten som låter sig korrumperas av ärelystnaden. Eller som en ren cynism om godhetens meningslöshet och människans falskhet. Båda tolkningarna har sina företräden.

Om själva det filmiska hantverket torde dock enighet råda: här finns i princip bara gott att säga. (För att hacka på sådant som de något inkonsekventa växlingarna mellan engelskan och andra språk skulle vara småaktigt.) Kubricks berömda sinne för perfektion har verkligen gett resultat och syns i allt från de underbart vackra miljöerna ner till minsta gest, minsta blick. Givetvis är skådespelarna valda med den allra största omsorg. Inga kända namn, utan de bäst lämpade. Och filmen har ett i mitt tycke mycket behagligt tempo, något man absolut inte får underskatta betydelsen av. Visst är det långsamt, men aldrig stillastående. Tre timmar känns inte sega en enda gång - vilket säger en hel del med tanke på hur många filmer på bara två timmar som tycks vara i skriande behov av nerklippning.

Så är detta Kubricks bästa film? Bättre än Dr. Strangelove? Jag vet inte säkert. Fast vad har det egentligen för betydelse vilket av två mästerverk som kanske är det något bättre? Båda är filmer man måste se och som man sedan kommer att vilja se om - mer än en gång.


(Kuriosa: Ryan O’Neal som spelar huvudrollen har en son från tiden efter filmen vilken bär namnet Redmond, precis som hans rollkaraktär här.)