Gianni Amelios film har inte åldrats ett skvatt på sin snart femtonåriga existens. Den är ännu ett under av samhällskritisk (neo-)realism och genuint tragiska personporträtt. En historia som balanserar så nätt mellan hopp och förtvivlan att man antagligen kan tolka dess utgång olika för var gång man ser den. I centrum står syskonen Rosetta (Valentina Scalici) och den något yngre Luciano (Giuseppe Ieracitano) som lever isolerat i en brutal vardag i en Milano-förort. Elvaåriga Rosetta säljs ut som prostituerad av sin egen mor och i filmens prolog får vi dels bevittna den gastkramande tystnad som inympats i familjen och dels den förlösande frustration som vidföljer en polisrazzia i lägenheten. Mamman och en torsk sätts bakom galler, medan Rosetta och Luciano får avvakta besked om att placeras på barnhem.

In i filmen kliver den unge karabinjären Antonio (Enrico Lo Verso) som får det, i hans ögon, oangenäma uppdraget att forsla de båda till deras nya hem i Civitavecchia, just nordväst om Rom. Men när de anländer dit vill nunnorna som driver hemmet inte veta av barnen, med tanke på Rosettas känsliga bakgrund, och förnekar deras ankomst på en byråkratisk banalitet. Antonio får istället nys om ett hem på Sicilien där barnen kan tänkas få plats. Motvilligt fortsätter han med barnen på resande fot, men ju mer tid han spenderar med dem desto mer förstår han att det är upp till honom att värna om deras välmående. Resan tar plötsligt omvägar förbi Antonios föräldrahem och ut på strandutflykter och plötsligt börjar Rosetta och Luciano – för första gången – fatta tycke och förtroende för en vuxen.

Barntjuven är sonika en ironisk titel som med filmens autentiska miljöskildringar och de båda amatörskådespelarna i barnrollerna ekar av Vittorio de Sicas neorealistiska klassiker Cykeltjuven (1948). Utöver den dominerande utsattheten och relationen barn och vuxen emellan, så har dock filmerna intrigmässigt inget annat gemensamt. Amelios film, som sägs vara inspirerad av en nyhetsartikel, börjar i helvetet och tar sig sakta upp mot ljuset. De båda barnen klarar inledningsvis inte av att lita på Antonio, men i och med att han börjar ställa dem frågor snarare än simpla uppmaningar om att följa med dit han går, så förändras situationen. Främst unge Luciano finner en fadersgestalt, medan den allt tyngre traumatiserade Rosetta av förklarliga skäl behåller en viss skepsis. När de kommer neråt Kalabrien, regissör Amelios egna hemtrakter, så börjar Antonio finna att det kanske finns mer sanna instinkter än reglementet man kan följa. Då är han dock inte medveten om att hans egenplanerade resa iakttas från högre instanser.

Det är föga som saknas i Barntjuven. Temat om hur vi uppfostrar och tar hand om våra barn kommer aldrig förlora i aktualitet, vilket – trots Eros Ramazzotti på soundtracket –  gör filmen tidlös i alla aspekter. Gianni Amelios skådespelarregi är dessutom mirakulöst säker. Debuterande Scalici, som för övrigt inte gjort någon mer filmroll, gör som Rosetta ett så mångfacetterat porträtt av sorg, vrede och längtan efter trygghet att man häpnar i varje sekvens. Hennes vädjande och på samma gång anklagande blick sammanfattar innerligt det förtryck filmen så starkt fördömer. När Franco Piersantis mjuka tonsättning ebbar ut mot slutscenens gråa morgon så vet man att Barntjuven har fullkomligt stulit ens hjärta. Det är helt enkelt en film som jag övertygas om att den gör sin publik till bättre människor.