Ice Cube återvänder här som Calvin, ägare till den frisersalong hans farsa startade 1958. Den är lika otidsenlig, gammaldags och sliten som skämten i filmen, och uppföljaren (som inte är en uppföljare, utan en kopia på originalet, liksom fallet är med 99% av världens uppföljare, Gudfadern II och 2010 tillhör undantagen), och det är knappast tal om nåt kärt återseende från min sida.

I filmens början ser vi en tillbakablick, och vi befinner oss i berömda, bluesiga Southside i Chicago, The windy city (stan ligger vid enorma Lake Michigan, stor som ett innanhav), det är fjärde juli, folk är karnevalsklädda och Eddie (jobbige Cedric the Entertainer) springer på ett fyllo som ramlar. Han hjälper honom upp och upptäcker att det är en vit kille, utklädd till Uncle Sam (gör detta Eddie automatiskt till en Uncle Tom...?!?). Först senare i filmen berättas fortsättningen, om kravaller och plundringar som drabbade Chicago året efter i amband med mordet på Martin Luther King den 4 april detta år. Tillbaka till nutid öppnar skurken racksingen, Quentin (Harry J. Lennix från kommande Ray, om den store Ray Charles) ny frisersalong - Nappy Cutz, en av tio i en kedja - tvärs över gatan och lockar med drinkar, storbilds-TV och moderna fåtöljer. Calvin försöker hänga med och hottar upp sin salong. Syftet med Nappy Cutz är att knäcka Calvin så han, liksom i Barbershop, till sist ska sälja sin salong så Quentin och hans gelikar kan bygga lyxkaffebarer och annat supertrendigt.

Och därmed har jag avslöjat hela intrigen, som är allt annat än intrikat. Skämten och det sexistiska dö'tugget i salongen mellan personal och kunder är på samma låga, (b)anala rännstensnivå som i Barbershop, och de politiska kommentarerna saknar helt bett i attacken. Det sociala patoset finns där men försvinner i mängden av skämt om små pittar, bredarslade bitches och R. Kellys hemmavideor med minderåriga. Några träffsäkra skämt bjuds vi på, men det är märkligt att Eddie tillåts fortsätta klagosången där han attackerar närapå varenda svart ikon som tänkas kan. Bara när han nämnde Luther Vandross reagerar de andra. Vandross är tydligen öberörbar efter att ha drabbats av slaganfall i fjor våras. Och som av en slump upptäcker jag vid en paus i videotittandet att han - just då - intervjuas hos Oprah Winfrey i TV 4 i ett program från i maj i år, stor som ett hus och med uppenbara problem med talet. Som så många amerikaner (speciellt afroamerikaner, vilket alla som varit på en McShit i USA vet, se även Super size me) har han ätit han som en gris och drabbats av diabetes, en sjukdom som förkortar livet med 20 år och som i princip utplånat hela hans familj, tragiskt nog.

Nåja, äntligen håller Eddie truten, och i stället blir det Edvard Persson...f'låt - Calvin - som frälser alla med sitt sötsliskigt sentimentala försvarstal i stadshuset. Och likt denne Persson lägger ju Calvin sin näsa i blöt lite överallt, och löser allas problem med sin irriterande förnumstighet och fromma godhet, halleluja! I en föga subtil scen utbryter slagsmål under en TV-inspelning mellan den svarte borgmästaren Alderman Brown (Robert Wisdom, snart aktuell i Mozart and the whale av norrmannen Peter Naess som gjorde finfina Elling) och personalen. Strax därpå "råkar" Calvin stövla in hos Quentin som har besök av just borgmästaren, och där det ligger ett tjockt, brunt kuvert på ett bord, så där lagom öppet att man tydligt ser alla Benjamin Franklin. Stor filmkonst...!

Queen Latifah håller för övrigt fortfarande på med sin spin-off på Barbershop, Beautyshop, och USA-premiären har skjutits upp till nästa år, kanske beorende på att det är flera liknande filmer på gång. Nä, Gud ske pris att Eve är med igen, för det är en fine bitch om nån, oj vilken puma!