Chicago. The windy city. Calvin Palmer (Ice Cube) driver sin farfars otidsenliga frisersalong i Chicagos sämre kvarter, och vill egentligen sälja skiten och starta en musikstudio. Han har lån upp över öronen, och banken vägrar ställa upp mer. Den ende som är villig är Lester Wallace, som ledigt hostar upp $20.000 för lokalen. Han lovar att den ska stå kvar som den är, men ämnar givetvis inte hålla det löftet, utan tänker göra om den till nattklubb.

För sent inser Calvin värdet i att fortsätta driva den rörelse hans farfar en gång startade, och som hans farsa sen drev i många år. Eddie (spelad av en, som vanligt, sluddrande Cedric the Entertainer, eg. Cedric Kyles, välkänd komiker i USA) säger det bäst: "Här kan vi vara oss själva, detta är en fristad för oss afroamerikaner, vår country club. Vart ska vi ta vägen om du stänger?" Calvin bönar och ber hårde Lester om att få häva köpet, och det får han. Till dubbla priset. 100% ränta på några timmar, det är sånt som kallas ocker. Det är sköne Keith David, som en gång i tiden (1979) debuterade i Disco godfather, som spelar Lester. Hans karriär har bestått av lika delar skådespeleri och röstutlåning till tecknad film, detta på grund av hans skönt raspiga röst.

I en sidointrig stjäl storväxte J.D. (Anthony Anderson, som debuterade i Eddie Murphys Life 1995) och Billy en bankomat av den typ som är så vanlig i USA, en liten sak som står i var och varannan affär och som det kostar $2:50 att ta ut pengar från. Det är dessa bägge klantskallar till misslyckade dynamitarder som står för komiken i denna storsuccé från i fjor, som blev så populär att man faktiskt i detta nu spelar in uppföljaren. Den drog in hela $75 miljoner på två månader, och kostade bara futtiga $12 miljoner.

Inne i barbershopen tycks de olika frisörerna, som alla hyr stol av Calvin, inte ta så hårt på nerläggningsbudet, och det är väl en del av denna films problem. Ingen verkar vara vidare engagerad i nånting som sker runt omkring dem, till skillnad mot till exempel den film man kastat sina blickar på, smått klassiska Car wash från 1976 (denna hade dessutom mycket bättre musik). Dessutom plågas filmen av det gamla vanliga kvinnoföraktet och objektifieringen av kvinnor, nånting som är symptomatiskt för afroamerikanska filmer, vare sig det är drama, action eller komedi. Och så, förstås, den bistra synen på sig själva, där det naturliga tilltalet är dumb ass nigger.

För Eddie är ingenting heligt. Han angriper flera ikoner, som medborgarrättsaktivisterna Rosa Parks och Martin Luther King, liksom stadens stolthet Michael Jordan. Särskilt rolig är han dock inte. Det har väl inte varit någon hemlighet de sista 35 åren att Dr. King vänsterprasslade, baptistpastor som han var till på köpet. Skoja gärna om det, Cedric (som syntes som pastor i Big mommas hus härom året), men att bara rapa upp en massa förolämpningar och andra tillmälen är inte tecken på bra komik, snarare på brist på idéer hos manusförfattarna. Den är dock klart roligare än den andra Ice Cube-filmen som släppts i sommar, Friday after next. I uppföljaren, som alltså spelas in just nu, återvänder både Ice Cube, snygge Sean Patrick Thomas och läckra rapparen Eve (Jeffers), medan regissören Tim Story valt att i stället regissera den amerikanska versionen av Luc Bessons Taxi.