Amerikanen Jesse möter fransyskan Celine i en tågvagn någonstans i Österrike. De börjar prata med varann och flyttar efter en stund till restaurangvagnen där de fortsätter samtalet. Föräldrars förmynderi, idéer om dygnslånga reality shows, barndomsminnen – ämnena skiftar, men mellan raderna börjar de även le alltmer ohämmat inför varandras ord. När tåget anländer till Wien – Jesses uttalade slutstation – tar han till en chansning. Han rusar tillbaks in på tåget och förklarar för Celine att denna slumpartade flirt kanske är just ett sådant där möte som, om de båda hade skiljts åt, hade lett till eviga funderingar om den andra kanske var just den rätte. Istället för att låta detta hypotetiska bekymmer gnaga inom dem, bjuder han Celine att följa med på en promenad runtom staden till dess att han morgonen efter ska flyga hem till USA igen. Hon accepterar och följer Jesse av tåget.

Richard Linklaters romantiska pärla känns ännu väldigt fräsch, trots att 90-talsmodet redan känns en aning daterat. Fascinationen inför ett anrikt Europa, sett ur amerikanens ögon, förmedlar en slags dröm om en plats där man verkligen kan bli kär. Sett ur franska Celines ögon är Wien en romantisk stad, men givetvis inte lika avlägsen som för Jesse. Hon känner till vissa sociala koder, lite fler språk och har även varit där för ett tiotal år sedan. Men samtidigt spelar deras kunskaper om Wien föga roll. Linklater guidar de båda förbi vackra slottsmiljöer, begravningsplatser för anonyma självmördare, skivbutiker och självfallet in i det ökända pariserhjulet (använt i ett annat syfte av Carol Reed i Den tredje mannen), men det är alltid Jesses och Celines samtal som är i fokus. Och maken till välarbetat manus skådas sällan inom amerikansk film. De pratar oavbrutet i över en och en halv timme, men det blir aldrig tröttsamt utan ständigt väldigt tankeväckande trots den minerade terrängen. Det är typiskt flirtsnack som övergår i mer personliga avslöjanden som övergår i mer styva argumentationer om hjärteämnen och som efter alla små subtiliteter tonas över i ett väl avvägt romantiskt skimmer.

Jag antar att man behöver haft sin beskärda del av romanser för att verkligen uppskatta Linklaters film. Som en första dejt-film kan den vara något vågad som filmval. Eftersom Jesse och Celine avverkar ett antal ämnen på vägen skulle den å ena sidan fungera bra som samtalsgenerator. Men å andra sidan är deras natt tillsammans så romantiskt perfekt att vilken efterföljande dejt som helst skulle ha svårt att toppa det hela. Oundvikligt är hursomhelst att se filmen utan att dra paralleller med ens egna kärlekshistorier, vare sig misslyckade eller fantastiska.

När jag häromkvällen såg om filmen, insåg jag en filmreferens som totalt gick mig förbi första gången jag såg filmen. Linklater flirtar mer än en gång med Hitchcocks Främlingar på tåg. Inte bara i det slumpartade mötet på ett tåg, utan även att Jesse och Celine senare hoppar in i såväl lyssningsbås i skivbutiker som upp på tivolikaruseller. Medan Hitchcock byggde dessa möten på missförstånd, gräl och rejäla handgemäng, så gör Linklater förvisso det rakt motsatta. Men en ofta förbisedd egenskap hos Hitchcock är hans enorma känsla för dialoger, speciellt mellan män och kvinnor, som alltid är otroligt spirituella och tajmade. När jag ser Linklaters Bara en natt, känns det som att referensen inte har att göra med miljöerna, utan mer till Hitchcocks känsla för detaljer och nyanser i människors möten med varann. Som Celine påpekar; finns det någon gudlighet i världen är det antagligen i det nära avståndet människor emellan. Linklater har verkligen lyckats krympa detta avstånd med stor bravur.