Först ett Måste: Man måste ha sett Bara en natt för att se Bara en dag!!! Allt annat vore en styggelse. Och kom nu inte och säg att ni inte blivit varnade.

Lockelsen att se vad som hände Jesse och Celine efter deras natt i Wien har nog varit väldiskuterat bland många romantiska cineaster. Som tur är har idén även grott hos regissören Linklater som nu återsamlat de båda aktörerna Ethan Hawke och Julie Delpy att återigen ta en promenad och tala om livet och sex och kärleken och vad som egentligen hände vid återträffen. Den första filmen slutade ju med löftet om att de skulle återses på samma perrong de sa farväl till varann på om ett halvår. Men mötet skedde aldrig. När de nu återses är det i Paris nio år senare när Jesse är på besök. Han har skrivit en bok om minnena av sin magiska rendezvous i Wien och Celine söker sig till bokhandeln där han håller presskonferens. Självfallet har de en del saker att säga varann.

"Jag tror inte folk förändras så mycket, vissa grundmurade drag kvarstår", säger Jesse medan de promenerar genom en park i centrala Paris. Linklaters uppföljare utreder om detta citat stämmer. Föregångaren utforskade möjligheterna av spontan kärlek, huruvida man verkligen kan av ren slump träffa sitt livs kärlek och få det att klicka direkt. Den totala charmen, som första filmen överöste en med, är till en början på sparlåga när Jesse och Celine möts som vänner. Men så värst mycket verkar inte ha förändrats. Deras förra möte sitter fastetsat som om det vore igår och Linklater leker med tanken att denna gång knyta ihop säcken.

Jag vill helst inte gå in på samtalen som än en gång utgör den stora portionen av Linklaters berättelse. Det räcker att konstatera att manuset är lika välbyggt och fascinerande även denna gång. Försiktigheten i gesterna, det långsamma anpassandet, blygsamheten inför att avslöja för mycket vid fel tillfälle. Man rodnar och skrattar och generas av hur intimt det hela blir. Ett tag, i ett försök att väcka mig ur mitt euforiska drömtillstånd, börjar jag leta efter de märkliga oväsentligheter som dolde sig i den förra filmen och gjorde den så charmig. När jag inte hittar dem känner jag mig för en kort stund kritisk till det hela. Men Linklater är införstådd med publikens alla förväntningar. Att Jesse och Celine inte beter sig instinktivt flörtaktigt är för att de helt enkelt mognat. Anpassat sig till vissa vuxna konventioner. Lärt sig av andra relationer. Blivit en aning fega, helt enkelt. Men oroa er inte – Linklater bygger stor dramatik på huruvida denna feghet är bräcklig eller ej. Om det kanske finns en möjlighet att Jesse och Celine än en gång kan falla för varann.

Kanske är min recension något genomskinlig. Kanske är Linklaters film något förutsägbar. För jag kan helt enkelt inte komma till punkt utan att utse denna parisiska utflykt till årets mest romantiska film. Dialogen är mer insiktsfull, som den logiskt sett borde vara. Laddningen Hawke och Delpy emellan är så urbota gnistrande att man darrar i stolen. Och filmens klimax är… ja, som känslan av ens första kyss. Man vet inte riktigt vad som händer, men det är fullkomligt underbart och man kommer aldrig glömma det.