Jag vet vad ni säger: åh nej, ännu en i raden av filmer om ungdomars kvalfyllda vardag och alla de där problemen som bara var sååå jobbiga och ingen förstod mitt inre jag och ingen blev kär i mig och jag var så ful och nu… nu minns jag inget längre. Usch, vad naiv jag var. Jag hade ju ingen koll alls. Åtminstone säger ni kanske något i stil med det om ni passerat entréåldern på Systemet och kanske rentav har ett lillasyskon på väg in i tonåren med allt vad det kräver av uppmärksamhet. Är ni däremot det där lillasyskonet så kan Bara Bea nog vara årets film.

Svenske Johan Bogaeus skrev en version av manuset redan 1998 (det magiska året då Fucking Åmål sprängde in tonårsfilmen på den etablerade bioarenan), men har allt eftersom alternerat stora delar och enligt hans egna utsago var en av de större förändringarna att huvudkaraktärerna blev tjejer istället för killar. Något som enbart är tacksamt. Vad som inleds som ännu en i raden av förlora oskulden-äventyr, hade i skildringen av ett pojkgäng varit ett i mängden av tröttsamma återseenden sedan tidigt 70-tal. Som tur är blir Bara Bea mer än bara ett käckt tonårsdrama – i flykten från oskulden blir Beas sökande efter sig själv en tonsäker novell om den sexuella utforskningens ansvarsplikter. Om hur förlusten av oskulden ibland kan innebära skulden av att trampa någon annan på tårna.

Bea tillhör ett tjejgäng på fyra där alla de andra redan gjort det. Det ofrivilliga celibatet blir så prövande att det enda som sysselsätter Beas hjärna är när och med vem hon kan få det gjort. Annars är hon en duktig skoltidningsskribent med drömmen om en eventuell resa till en kanadensisk författarskola. Hennes ideal om att ha sex med den hon blir kär i grusas totalt av kompisen Mia (Samanthan i gänget som sexdebuterade redan på dagis) och hennes råd - första gången är bara för att få det gjort och bör helst glömmas. Bea skulle helst snärja den snygge elevrådsordföranden Daniel, men för att följa Mias råd ska hon kanske köra en testrunda med den sävlige bonde-wannaben Anders.

Efter många rundturer och oväntade hinder hamnar Bea till sist i säng med Anders. Men det är då de riktiga problemen börjar. Nu står Daniel på tröskeln och vill att hon följer med på fest, medan snälle Anders också vill träffa henne igen. Rebellen inom henne vänder ryggen åt stackars Anders och iväg far hon med skolans snyggaste kille i hans morsas Cabriolet. Idealen får vänta. Nu är det dags för en stund i solskenet.

Petter Naess handlag med berättelsen är nästintill perfekt. Eftersom intrigen har berättats ett antal gånger tidigare känns det riktigt glatt att man aldrig känner sig uttråkad. Jon Endre Mørks klippning är bland det mest minutiöst perfekta jag sett inom denna genre och påvisar vilken betydelse det tekniska arbetet har för filmens resultat. De Scrubs- eller för den delen Parker Lewis-aktiga tankeskämten är normalt sett minerad mark, vilket bland annat kan ses som tydliga svackor i exempelvis Bombay dreams, men allt sker så oerhört rappt och vältajmat att man knappt hinner med i svängarna. Till och med det traditionella soundtracket, denna gång levererat av rockarna i Surferosa, är sparsmakat tillagt och används inte för att sminka över någon blessyr. Speciellt eftersom det knappt finns någon.

I konkurrens med Fröken Sverige är detta årets hittills bästa ungdomsfilm. Kanske tar de ut varandra i likartade intriger, men hittar ändå olika vägar att låta respektive huvudkaraktär mogna till sig. Skådespeleriet är in i minsta biroll perfekt och framför allt Kaia Foss som Bea och Kamilla Grønli Hartvig som den slugt strategiska Mia är riktiga framtidshopp. Bara Bea är således en komplett high school-film som i åmålsk fuckin’ anamma låter de unga vara precis som ungdomar är: kåta, intrigerande slynglar med hjärtan av guld.