Jag vet inte om det kan bero på att Spike Lee velat ha en ”dokumentär” känsla i sin film, men faktum är att den tycks filmad av en 15-årig praktikant. Det märks knappt några ansatser att finna snygga eller ens funktionella bildvinklar och ljussättningen är på ungefär samma nivå som i en genomsnittlig sitcom. Dessutom tycker jag att skådespelarna suger. Inte bara de för mig tidigare okända utan också en rutinerad kille som Michael Rapaport.

Men om det filmiska hantverket måste ifrågasättas så kan i alla fall konstateras att den historia som berättas är riktigt intressant. Det handlar om den svarte TV-författaren Delacroix (Damon Wayans) som av sin vite chef (Rapaport) uppmanas att skriva något lite mer vågat för den svarta publiken, inte bara de gamla vanliga familjekomedierna i medelklassmiljö. I ren protest lägger han då fram en idé om att återuppliva ”minstrel shows”, en slags kabaré där svarta uppträder som pajaser på ett sätt som motsvarar en äldre tids stereotyper. Han räknar med att chefen ska vägra sända något sådant, att det ska betraktas som direkt rasistiskt. Men tvärtom blir chefen eld och lågor över idén. Inte heller tittarna dömer ut den som rasistisk. Med några få undantag skrattar både vita och svarta åt TV-showen.

Spike Lees främsta tanke med filmen är givetvis att visa på hur den viktiga rasfrågan reducerats till en del av den kommersiella kulturen. Men han vill också ge oss en historielektion. I det syftet har han på flera ställen i filmen låtit infoga gamla TV- och filmklipp som visar både riktiga ”minstrel shows” och andra sammanhang där ”den dumma men glada negern”-stereotypen förekommit, som t.ex. tecknad film. Han har i samma syfte låtit Delacroix bli en samlare av mekaniska leksaker med negermotiv.

Jag finner faktiskt Bamboozled riktigt fascinerande, trots det taffliga utförandet. Fast jag antar att man bör vara väl insatt i amerikanska förhållanden för att till fullo kunna förstå och uppskatta den.