Ballad om en soldat från 1959 lär vara den första ryska film efter andra världskriget som blev populär även hos ärkefienden USA. Att den är gjord efter kamrat Stalins död 1953 gör givetvis sitt till, då filmen till naturen befinner sig långt från de annars så genompatriotiska filmer som Sovjetunionens så villiga regissörer och producenter spottade ur sig. Och så avhandlar den ju nånting så universiellt som första kärleken...

Till synes handlar filmen om Alyosja, en 19-årig signalist som, mest av en slump i kombination med rädsla och självbevarelsedrift, råkar förstöra tvenne tyska stridsvagnar under det svåra krigsåret 1941. Som belöning erhåller han av sin rekorderliga general (jodå, generaler och privatister slåss sida vid sida i den Röda Armén...hå-hå-håå) icke mindre än sex dagars permis. Två för resan dit, två för resan hem och ytterligare två dagar för att hinna hjälpa morsan spika upp taket. Så iväg piper vår hjälte, och på vägen träffar han den ena personen mer hjälpsam än den andra, och i de fall han stöter på nån rufflare visar det sig ändå att även denne har hjärtat på rättan plats. Och själv uppoffrar sig den gode Alyosja för än den ene, än den andre. Än är det budskap och tvål som ska överlämnas till den väntande gräsänkan (som, ska det visa sig, väntar i sällskap med en annan man...ajajaj, det var opatriotiskt!), än är det en enbent soldat som ska hjälpas hem till sin kärring - han behöver inte bara hjälp med resväskan, utan likaledes med modet. Han tvekar förstås att åka hem då han inte är en "hel karl" längre.

Nä, filmens kvaliteter ligger inte på det berättarmässiga planet, och inte är det några trovärdiga karaktärar som mejslas ut heller, snarare pinsamma prototyper ur den traditionella, gråtmilda folkloren som ju är desamma vare sig det gäller litteratur, film eller en supvisa. Det är kära lilla mor hit, och det älskade fosterlandet Rossija dit. En sup och en sång här, en hemrullad cigarett och en trudelutt där. Alla är snygga, rena och ständigt på gott humör, utom förstås när de drabbas av det stora, ryska Vemodet. Desto trevligare att då följa Alyosja i hans trevande försök till kontakt med en annan resenär, den vackra (VACKRA!) Sjura, lika gammal - läs: ung - som han själv, lika klumpig eller värre vad gäller kontakter med motsatta könet. I själva verket är hon livrädd för honom till en början, men då han är en hyvens karl - ja, krigshjälte till och med - som ska hem till mor och laga taket innan vintern kan hon inte annat än falla för honom. Grann är han ju också. Och riktigt sexigt blir det när hon - utan att inse att han befinner sig i närheten - börjar rulla ner sina långa strumpor (strumpbyxor hade inte nått Sovjet än). Detta snusk hade aldrig kunnat visas på film under Stalins regentår.

Debutanterna Vladimir Ivasjov (1939-95) och Zhanna Prokhorenko (f. 1940) i huvudrollerna imponerar i sin naturlighet framför kameran, och än mer imponerar det oerhört vackra, svartvita fotot, helst då de många närbilderna på ansikten med extra stort skärpedjup. Tyvärr imponerar inte den svenska utgåvan från Njuta Films (varför inte Njuta-Filmer?), då bilden liksom löses upp i små rutor likt en trailer från internet i 56K eller nåt (översättningen är, som vanligt, undermålig). Då lär den amerikanska Criterion-utgåvan vara hästlängder bättre, men den innehåller i och för sig inget extramaterial. Fast vem behöver en tiominutersfilm om paraderande, ryska stridsvagnar framför Stalin och de andra svinpälsarna en isande kall vinterdag i Moskva?