Ni har säkert redan hört talas om filmen. Den med det grova våldet och huvudrollsinnehavarna som har sex på riktigt framför kameran. Den vars titel är en uppmaning: “Knulla mig!” Och nu finns den i en videobutik nära dig.

Det hela tar sin början i en mindre fransk stad, i ett trist arbetarklassområde. Två unga kvinnor står inte längre ut med sina förnedrande, hopplösa liv, och deras frustration tar sig snart destruktiva uttryck. Manu skjuter ihjäl sin egen bror. Nadine slår kvinnan hon delar lägenhet med medvetslös. Av en slump hamnar de sedan i samma bil på väg bort från staden. De bestämmer sig för att strunta i allt, att bara leva för stunden och kicken, att knulla och mörda sig fram genom landet så länge det går. Vilket också är precis vad de gör.

Och ja, filmen innehåller flera scener som kunde ha varit tagna direkt från en porrfilm, om än ingen särskilt hård sådan. Någon specifikt kvinnlig sexskildring är det alltså inte tal om, trots att två kvinnor regisserat. (Kanske för att det helt enkelt inte existerar någon specifikt kvinnlig sexskildring?) Vad våldet beträffar är det dock inte mycket värre än i många stora Hollywood-produktioner. Inte heller är det så urskiljningslöst som ibland påståtts i debatten kring filmen. Vilket förstås inte innebär att man lämnas oberörd. När en man som inte gjort något värre än att ha varit en smula ohyfsad får en pistol uppkörd och avfyrad rätt upp i anus är det ju inte direkt familjeunderhållning.

Men hur ska man egentligen förstå filmen? Är den bara en lätt förklädd porrfilm eller är den något slags radikalfeministiskt ställningstagande, typ Dirty Weekend? Båda åsikterna har sina anhängare. Själv har jag mycket svårt att se filmen som någotdera. Sexscenerna är allt för korta för att fungera som pornografi och om regissörerna verkligen tänkt sig ett feministiskt budskap tror jag ytterst få uppfattar det. Samhällskritisk är filmen dock, på ungefär samma sätt som Oliver Stones Natural Born Killers. Huvudpersonerna är i båda fallen produkter av samma hopplösa underklass och mediaålderns image-medvetenhet.

Jag tycker detta är en av de bästa filmer jag sett på mycket länge. Framförallt tilltalas jag av det sätt på vilket man trots allt förmås att känna med de båda kvinnorna, förmås att hysa någon slags dimmig förståelse för varför de handlar som de gör. Och den kallsinnighet de hyser inför de flesta av sina medmänniskor kompenseras i viss mån av deras ömmt vänskapliga känslor inför varandra, liksom av regissörernas uppenbara kärlek till dem. Deras handlande må vara aldrig så förkastligt, men de är inga monster, bara människor som inte längre accepterar livets för dem själva ständigt lika ogynnsamma spelregler.

Den scen jag minns bäst är den där de i ett hotellrum spelar rockmusik på hög volym och dansar omkring i bara underkläderna. Det är de mot resten av världen, men för några få minuter kan de ändå ge sig hän åt musiken och bara vara lyckliga.

Till sist kan berättas att såväl de två huvudrollsinnehavarna som den ena av regissörerna, Coralie Trinh Thi, egentligen är porraktriser. (Kanske inte så överraskande med tanke på sexscenerna…) Den senare och Karen Bach, som spelar Nadine, har båda medverkat i halv-svenska Privates filmer. Lika sunkigt agerande som i porrfilmerna behöver ni dock inte oroa er för. De båda huvudrollsinnehavarna sköter sig riktigt bra.