Julslusken har kommit till stan. Nerpissad och spyende i en gränd presenteras vi för Terry Zwigoffs tomtenisse som hellre än ett "ho-ho-ho" till barnen spottar ut ett "get the f-ck outta here!". Det enda som i Billy Bobs gestaltning erinrar om tomtefar är att han bär den Coca Cola-introducerade rödvita dräkten. Annars är han en komplett anti-santa som super (gärna på morgonen), knullar (gärna i provhytter i köpcentret) och slåss (gärna med grabbar som han enkelt kan ge på nöten). Zwigoffs uppgörelse med vår tids största officiella guldkalv är en smart satir i förklädnad av en tämligen ordinär förortskomedi.

Willie (Thornton) är en suput som några månader innan varje jul slår sina påsar ihop med svarte dvärgen Marcus (Tony Cox). Tillsammans tar de jobb som jultomte och alf på något intet ont anande köpcenter. Där agerar de så snällt de bara kan mot barnen som vill sätta sig i tomtefars knä och säga vad de önskar sig, tills dagen kommer för uthämtning av lönen. Denna kommer i form av hundratusentals dollars som de hämtar i köpcentrets julkassa. Willie är nämligen också en utmärkt kassaskåpssprängare.

De anländer till ett köpcenter i Phoenix där kristne chefen Bob Chipeska (numera bortgångne John Ritter som filmen, i form av hans sista, dedikeras till) hälsar dem välkomna. Han finner dem genast olustiga, men så ser de ändå ganska påpassliga ut för jobbet. Speciellt korte Marcus är en fördel. Det dröjer dock inte länge innan han får ångra sitt val. Köpcentrets jultomte är utöver illaluktande och grov i mun, också medveten om att en eventuell avskedan inte skulle passa in på deras korrekta image utåt. Sparka en afroamerikansk dvärg? Plötsligt har de en armé av kortväxta demonstranter utanför köpcentret som ifrågasätter deras julanda.

Zwigoff, som tidigare har gjort de tragikomiska verken Crumb (dokumentär om kultserietecknaren Robert Crumb och hans familj) och Ghost world, blandar sin patenterade cynism mot den ytliga konsumtionskulturen med en utforskning av den sant humanistiska julidyllen. Den uttalade förebilden sägs vara Frank Capras Livet är underbart, vilket snarare kan ses som en ouppnåelig utopi i sammanhanget. Men Bad Santa har fler strängar på sin harpa än att köra en tomteutklädd Al Bundy (de avsnitten var för övrigt bland de roligare i Våra värsta år). Willie får psykologisk trovärdighet som den en gång misshandlade pojken, vars relation till alla lyckliga människor är dömd att förhållas missunnsam.

I filmen bemöts Willie överraskande nog med vänskap från två håll – dels den tomtesexuella bartendern Sue (Lauren Graham från TV-serien Gilmore Girls) och dels den utstötte gossen Thurman Merman (Brett Kelly). När Willie märker att butiksdetektiven Gin (Bernie Mac, från Ocean’s-filmerna) är honom på spåren, snyltar han in sig hos Thurman som självfallet blir glad att ha tomten boende hos honom. Allteftersom deras vänskap växer och Willie ser sin egen barndom reflekteras i Thurmans godhjärtade ögon, börjar en del av den sanna julandan smitta av sig.

Nu låter detta, kan jag tänka mig, en aning för tillrättalagt i vissas ögon. Men Zwigoff lyckas faktiskt bygga den mest komiska närvaron i de scenerna som utspelar sig med en mer tragisk fond. Specifikt mellan Willie och Thurman. De mer emblematiska scenerna (när Willie agerar tomte) fungerar inte lika bra. Generellt har Zwigoff en halvdan känsla för tajmning i sin komik. Ibland blir det fullkomligt strålande som i scenerna mellan Ritter och Mac där de diskuterar Willies nymfomani, men i övrigt låter han scenerna dröja för länge utan klipp och humorn går något förlorad. Turligt nog har han ett kompetent manus till sitt förfogande som Thornton och Cox förvaltar väl.

I jämförelse med tidigare slusktomtar av samma kaliber klarar sig Willie dessutom väl. Mer nyanserad än Dan Aykroyds julfestkraschande yuppie i Ombytta roller, å andra sidan inte lika omedelbart elak som Jeff Gillen i Bob Clarks En julberättelse (1983). Stjärnan som däremot lyser klarast i Zwigoffs film är dock den som aldrig kommer skina mer. John Ritter ger ett avskedsframträdande som överglänser allt han tidigare gjort, även så hans loser-gigolo i Lösa förbindelser (1989). Hans blygsamma försiktighet är fullkomligt förtrollande. När Bernie Macs burdusa säkerhetsvakt langar ut könsord åt alla håll, knyter sig hans fejs ihop som en skrumpen passionsfrukt och jag viker mig dubbel av skratt. Sorgligt nog blir dylika små höjdpunkter det mest positiva i Zwigoffs julsaga. Till helheten blir den inte den hårda julklappen den utger sig för att vara.