Bad Company marknadsförs på sin poster som ”Sommarens stora actionfilm”. Det är ren och skär bullshit. Bad Company kan bäst beskrivas som Jerry Bruckheimers senast producerade actionfilm, för det är precis vad det är. Och med det menas att det är en actionfilm som passar dom flesta och som inte innehåller något särskilt provocerande material, för att få så många som möjligt att vilja se filmen. Alltså precis som Bruckheimers filmer brukar se ut. Enda problemet är att det inte blivit särskilt bra den här gången.

Själva grundstoryn i filmen är så löjlig att det inte går att ha överseende med. Mitt under en superkänslig förhandling med ryska maffian mördas en CIA-agent som agerar rollen som köpare av en kärnvapenpjäs. För att inte hela affären och planen skall gå om intet måste agenten ersättas. För det ändamålet lyckas CIA snoka reda på att agenten hade en, för honom, fullständigt okänd tvillingbror. Den äldre CIA-agenten (fadersgestalten) lyckas efter lite trilskande få med brodern och får honom att under sju dagar iklä sig rollen hans bror hade som köpare av kärnvapen .

Redan när jag fick höra storyn så visste jag att det inte kunde bli bra. Sådana här dubbelroller fungerar aldrig och verkar bara finnas för att ge en skådespelare möjlighet att visa sig mångsidig och få möjlighet att spela två helt olika roller i en och samma film. Det går inte att logiskt acceptera att en kille har en identisk bror som ser EXAKT ut som honom, den här gången t.o.m. med identisk skäggväxt. Kanske går det att hitta riktiga fall i historieböckerna, men jag köper det inte.

Och vad i hela världen gör Anthony Hopkins i den här actionhistorien?! Jag minns en intervju med honom, i samband med Hannibal, där han berättade att efter ett antal seriösa roller och så här i karriärens slutskede kunde han tillåta sig att ha lite roligt, innan han går i pension. Visst, Hannibal var OK men inte Bad Company. Det märks för väl att han bara går på rutin och väntar på att få betalt för sin roll – det känns så otroligt fel att se honom i den här Bruckheimer-filmen.

Även Chris Rock känns fel, men inte på samma sätt. Han är med för att ge förlösande humor i dom alltför seriösa scenerna och för att förhindra att filmen blir för mörk, men jag uppskattar inte hans humor riktigt. Jag försökte föreställa mig hur det skulle se ut med Eddie Murphy i rollen, Chris Rock är ju en av dom komiker som ofta kallas för en ung Eddie. Chris Rock använder sig av en liknande metod som Chris Tucker (Rush Hour-filmerna) använder – för att skapa humor så skriker och gapar dom gärna och om man, som jag, inte uppskattar den typen blir det snabbt väldigt jobbigt. Detta förstärks också av det faktumet att många av Chris humoristiska oneliners kommer vid tillfällen då han, om denna film hade varit förlagd i verkligheten, inte borde haft en tanke på att skämta. Det kommer vid helt fel läge och gör bara att jag än mer inser att detta är en dålig Bruckheimer-film.

Men ändå kan jag inte säga att jag tyckte illa om precis hela filmen. I slutskedet av den, när allt brakar ihop och det är dags att ta till med hårdhandskarna, så började jag tycka att den ryckte upp sig till en något acceptabel nivå. Det är då som Chris slutar skämta och istället fräser till mot dom agenter som tidigare bara sett ner på honom. Då började jag för första gången (efter drygt 90 minuter) att identifiera mig med honom och respektera hans situation. Hade dom skaffat en mer seriös skådespelare hade jag haft lättare att identifiera mig med honom tidigare och inte enbart sett honom som en komiker i en dålig actionfilm.

Men trots slutet så finns det ingen chans att jag kan ge Bad Company godkänt. Det är verkligen en rutinmässig Bruckheimer-produktion och varken någon ny The Rock eller Bad Boys. Det är inte ens någon ny Con Air.