I Jerry Bruckheimers värld sker saker som man sällan ser i verkligheten. Till exempel båtar som kränger fram och tillbaks över motorvägar. Lik som faller från himlen ner i trafikkorsningar. Eller Bruce Willis som spränger sig själv i luften för att rädda världen. Och i hans senaste produktion finns Guantánamo Bay med på ett hörn som en frälsande ängel. Just därför är Bruckheimer en av USA:s rikaste människor, och enligt en ny undersökning även den nittonde mäktigaste i Hollywood. Han vet vad amerikanerna vill ha, eller rättare sagt vad Hollywood i många år intalat dem att de vill ha.

Det är faktiskt så långt tillbaks som 1995 då Jerry Bruckheimer (tillsammans med sin numera bortgångne kollega Don Simpson) anlitade musikvideoregissören Michael Bay att långfilmsdebutera med buddy-filmen Bad Boys. Will Smith och Martin Lawrence jagade runt Miamis gator, nattklubbar och flygplats i Porschar, och emellan explosionerna och pistolduellerna käbblade de om vem som är vem, och vem som egentligen kör snabbast. Blandningen mellan tuff action och förväxlingskomedi fungerade så väl att budgeten tjänades in på mindre än en vecka.

När uppföljaren nu är här har man så gott som skippat klasskillnaden mellan de båda karaktärerna Mike Lowrey (Smith) och Marcus Burnett (Lawrence). Istället för en rik snobb och hans medelklasskamrat, är båda hyfsat rika (i alla fall om man ser till villorna de bor i) och ingen är vidare snobbig. Men snacka kan de fortfarande. Vid sidan av en ytterst utdragen actionintrig om en knarkaffär mellan en kubansk gangster och ryska maffian, är den komiska sidointrigen denna gång att Mike har blivit tillsammans med Marcus syster Syd bakom ryggen på honom. Allt medan Marcus efter en skottskada sliter med en begynnande impotens och mentala problem, och sätter sin tillit till det terapeutiska mantrat ”Woo-saa” för att lugna nerverna. Mitt i allt visar det sig att Syd har infiltrerat gangstersyndikatet, och självklart måste de tuffa grabbarna se efter henne.

Michael Bay har en hel del att tacka Tony Scott för. Åtminstone när han började. Scotts karakteristiska orange-bruna toner (Top Gun, Snuten i Hollywood 2, Days of thunder med flera) och rökiga lyster i sitt foto efterhärmades noggrant av Bay i såväl Bad boys som The Rock. Egentligen var väl Tonys bror Ridley Scott den ultimata förebilden med filmer som Alien och Blade Runner, men upp till den estetiska formtoppen har väl ingen av dem nått. Inte ens Ridley.

I denna uppföljare har dock Michael Bay kanske uppfattat att hans Scottska arv inte är så inne längre. Helt enkelt lite för 80-talistiskt. Så därför har han skippat färgexperimenterandet och nöjt sig med att actionscenerna ska kunna leva på effektvärdet och en rackarns massa biljakter. Resultatet sticker lite hål på värdet av hans tidigare filmer, när man inser att det mesta just har hängt på färgestetiken. För det mesta blir actionscenerna ganska tråkiga, och mellansnacket repetitivt nonsens. Jag märker att mot slutet känns inte Bad Boys 2 mer raffinerad än ett A Team-avsnitt.

Vad som dock väcker häpnad och håller mig vaken under de nästan två och en halv timmarna, är den ytterst morbida humorn. Redan den väldigt sliskiga actionscenen i inledningen, när Mike i slow motion skjuter iväg en kula som seglar igenom Marcus häck och till sist borrar sig i en Ku Klux Klan-aktivists hals, är riktigt utstuderat våldsam i sitt sätt att vara rolig. Men det är enbart en försmak på vad som kommer. En scen i ett bårhus får mig att lättare koppla till Braindead än till någon annan dussin-actionfilm, och mitt i allt upptäcker jag ett nytt skratt i sammanhanget - kväljningsskrattet. En del av skämten blir så magstarka att jag är tacksam att jag inte spyr. Tyvärr blandas denna excess i morbiditet ut med trista, sexistiska vitsar (plus en hel del stjärtdaller och guppande urringningar) och oneliner-dueller på tomgång. Men det spelar nog ingen roll för Jerry. Han kommer nog att kamma hem storkovan än en gång.