Bängsjukan borde kanske titeln ha varit, för det är verkligen ett gäng cocobellos som befolkar denna films handling. Vi har typ 20-åriga Maja som viljelöst flyter runt i Hornstulls (stadsdel i Stockholm) kvarter och har en slags existentiell kris. Vidare har vi runt henne ett gäng killar i samma ålder som roar sig med att hoppa från broar och supa. Fast inte jobba för det ingår i babylonsjukan som de enligt egen utsago alla lider av. I en uttänkt laddad scen där (den förövrigt mycket suggestiva och kanske filmens största styrka) musiken stegras förklarar Majas sommarfling Mattias att babylonsjukan uppstår när man inser sin styrda lilla plats i en konsumtionsvärld. ”Jag är styrd och allt är fejk, typ, och de som styr vill inte att man ska tänka, typ.”

Och nog kan man säga att de inte tänker. Bland annat genomför gänget den mindre briljanta idén att kidnappa ledaren för ett invandrarfientligt parti medan han opereras för en svulst i baken. Det är så dumt att man önskar att de ska åka fast, vilket i och för sig också hade varit i filmens linje eftersom filmen uttrycker så mycket hopplöshet. Nu slutar det dock, för alla parter, bra med kidnappningen. Hur det i övrigt går ska inte nämnas, men så mycket kan jag skriva att det inte är mycket. De driver runt och kvasifilosoferar och inget mer. Jo, det blir lite kärlek förstås, vilket lättar upp stämningen. Nu är jag inte riktigt den moralistgubbe jag känner mig som efter att ha sett Babylonsjukan. Det är ett viktigt ämne som avhandlas i filmen. Ledan, lealösheten och känslan av vanmakt. Det är bara det att det har gjorts så mycket bättre filmer på temat. Ghost world, till exempel. Vad den filmen har, och inte Babylonsjukan, är många saker. Ett bra manus till exempel. Ett gott hantverk som gör att man som åskådare kan sätta sig in i karaktärernas tankar, alternativt skakas i sina egna grundvalar. Här skapas bara fisljummen irritation över karaktärernas dumhet.

Nu är inte Babylonsjukan utan fördelar. Musiken är, som redan nämnts, mycket bra och passar fint till det råa fotot som i sin tur skapar den rätta känslan av allmängiltig storstadsalienation. Vidare är debutanten Nina Wähä suverän i huvudrollen som Maja. Hon och de andra skådespelarna skapar i lyckliga stunder en dokumentärt närvarande känsla. Fast sen kläcker någon ut sig en puckad replik, och illusionen försvinner. Men det är onekligen ett viktigt försök av regidebutanten Daniel Espinosa.