Kort resumé om historien kring BABELl: Enligt bibeln försökte BABEL bygga ett torn högt nog att nå ända upp till Gud. Gud gav inte sitt godkännande till detta och straffade istället människorna genom att se till att alla började tala olika språk. När kommunikationen inte längre fungerade uppstod komplikationer, tornet rasade och människor dog. Titeln säger egentligen allt. I grund och botten handlar filmen Babel om bristen i vår kommunikation. Både över och inom de nationella gränserna. Hur vi berikas genom att lyssna, vilket såklart ingen gör. Den bristande kommunikationen som leder till missförstånd som i sin tur får förödande konsekvenserna när de förväxlas med allt för lättillgängliga vapen.

På ytan hittar vi ett liknande stilgrepp från regissör Iñárritus tidigare verk, en ensemblefilm där alla har sin åverkan i en och samma händelse. Här sammanfogas fyra berättelser kring en tragedi som drabbar ett par (Brad Pitt, Cate Blanchett) på semester. I Babel har Iñárritu lyckats med sin hittills starkaste ensemble, en enorm blandning av superstjärnor och amatörer. Han lyckas sänka megastjärnorna Pitt och Blanchett till just en i mängden. I en film som den här är det viktigt att inte någon får övertaget i den sammansatta berättelsen. Med en annan regissör skulle det nog vara lätt för Pitt och Blanchett att dominera med sin status, men inte här. Jag själv har alltid varit ett fan av Brad Pitt och här gör han inte direkt bort sig. Han (som alla de andra i filmen) har en fantastisk återhållsamhet och lyckas med genialisk minimalism få fram sina känslor. Pitt har i intervjuer berättat hur han tyckte det var skönt att arbeta med så mycket amatörer mitt ute i ingenmanslandets Marocko. Hur han fick sig att känna sig som vilken average-Joe som helst, något som sannerligen avspeglas i hans skådespel. Genomgående är det briljant realistiskt agerande. Störst intryck på mig gav Rinko Kikuchi som den döve och beröringsdesperata Chieko. Hennes historia får sin förklaring i sammanhanget långt in i filmen, trots detta lägger regissören stor vikt vid just henne. Hon blir en stark symbol för hela berättelsen med sitt enorma behov av empati samtidigt som hon inte kan höra och känner sig utanför mer eller mindre hela hennes omgivning. Det hela fördjupas när vi får reda på att hon bär på förfärliga inre hemligheter och hennes försök till närhet blir allt mer desperata.

Iñárritu är en löjligt begåvad regissör. Han har i alla hans filmer använt sig av samma filmcrew, liknande estetik och berättande och varför bryta ett vinnande mönster? Här utökar han sin autörism utan att upprepa sig. Precis som i hans tidigare filmer sitter allt på rätt plats, fast i Babel hittar han perfektion. Iñárritu använder sig hela tiden av små, enkla medel för att föra handlingen framåt. Han kan numer klassa sig som en minimalistisk mästare och kan börja jämföra sig med liknande regissörer som t.ex. Almodóvar och Kusturica. Babel har en isande spänning som likt en boaorm efter första greppet aldrig släpper taget. Det är sparsamt med humor men en brutal ärlighet som stundtals kväver dig. Den klassiska klumpen i halsen infinner sig relativt snabbt in i filmen och sedan ligger där tillsammans med den betungande spänningen som gör att du sitter på nålar i dryga två timmar. Babel suger musten ur dig totalt. Det tog mig ett par timmar att efter filmens slut överhuvudtaget komma tillbaka till verkligheten. Det är på så många plan årets vassaste film. Ibland är det sån fingertoppskänsla att cineasten i själen gråter bara för känslan i tekniken, i fotot, i musiken (Gustavo Santaloalla!) och helheten så väl författat av Giullermo Ariaga. Filmen ligger så rätt i tiden, samtidigt aktuell, samtidigt tidlös. Därför blir den så skrämmande vacker. Babel förtjänar all uppmärksamhet den fått (t.ex. regissörspriset i Cannes) och kommer få. Jag hade höga förhoppningar och alla infriades.

Som ni alla säkert redan förstått (ni som även sett Iñárritus tidigare filmer) så är det inget glädjerus vi bjuds på. Men ack så vackert, ack så smärtsamt och ack så fruktansvärt bra. För att beskriva mina känslor citerar jag Orvar Säfström efter att han hade sett Big Fish: ”Det här är en film som jag längtade efter att se om redan medan jag såg den”. Det är verkligen så sant. Jag satt i biosalongen och bara njöt och hoppades att det aldrig skulle ta slut.