För några år sedan hade britten Michael Radford en världssuccé med "Il Postino" och många som såg och älskade den har säkert sett fram mot en ny Radford-film men förgäves sökt hans namn i biorepertoaren. Att de inte kunnat hitta det beror emellertid inte på att han lagt filmandet på hyllan och nu har hans senaste film givits ut direkt på video.

Fast det var inget jag visste då jag ögnade igenom nyhetshyllorna hos uthyraren. Att jag ändå valde just B. Monkey berodde mest på att omslaget såg rätt tufft ut. Dess korta handlingsreferat var annars ganska avskräckande. En film om en brottsling som vill lägga av är inte särskilt originellt, ens om brottslingen i fråga är en ung tjej. Men då alternativen inte tycktes mer originella de...

Det handlar om Beatrice, alias B. Monkey, som ännu inte fyllda tjugo är en av Londons bästa tjuvar. Tillsammans med brottspartnern Bruno lever hon hos Paul, en utlevad bisexuell langare som förser dem med jobb. (Utmärkt spelad av Rupert Everett, aktuell i "En midsommarnattsdröm"). Men nu vill hon alltså bli hederlig.

På puben möter hon så den genomhederlige unge läraren Alan, på kvällstid jazz-dj på ett stort sjukhus interna radiokanal. Åtminstone för hans del är det kärlek vid första ögonkastet och trots att de är ungefär så olika som två människor kan vara blir de ett par. Fast givetvis uppstår problem då de har så olika sätt att se på saker och ting, som då han uttrycker beundran för en parkerad sportbil och hon ser det som den naturligaste sak i världen att "låna" den för en provtur. Givetvis uppstår allvarligare problem då hennes förflutna inte kan lämna henne ifred. Givetvis måste hon göra en sista stöt för att kunna bli fri från detta förflutna.

Tyvärr är det verkligen så förutsägbart och klyschigt som det låter. Åtminstone i början. Dessutom är fotot intetsägande, miljöerna tråkiga, tempot mer teveserie än långfilm. Och vad Beatrice egentligen ser hos torrbollen Alan är ett mycket stort mysterium.

Efter fem minuter av filmen sitter jag och filar på en riktig sågning. Formuleringar som "ett vanligt akvarium bjuder på mer spänning" och "min mormor kunde göra film med mer känsla" tar gestalt i mitt huvud.

Sedan, efter tjugo minuter, en halvtimme, börjar jag ompröva min inställning. Inte för att filmen plötsligt blir så mycket bättre, men mitt ibland tafattheten och klyschorna upptäcker jag vad som trots allt är en kärlekshistoria inte utan charm. En del påminner filmen faktiskt om franska "Betty Blue", kryddad med en nypa gangsterfilm, även om den förstås inte kommer upp i riktigt samma klass. (Överhuvudtaget känns den mer som något franskt än något brittiskt.)

Ett plus i kanten ska filmen sedan ha för rollbesättningen. Rupert Everett har redan nämnts, men även om han är bäst är de andra namnen intressantare. Alan spelas nämligen av Jarred Harris som tycks ha varit med i alla 90-talets mest intressanta independentfilmer (t.ex. "Smoke", "Dead Man" och "Happiness"), medan Beatrice spelas av Asia Argento, dotter till italienske skräckmaestron Dario Argento.

Sammanfattningsvis är "B. Monkey" full av brister och ingen värdig efterföljare till "Il Postino", men i slutänden ändå en helt okej liten film. Så det får bli en trea i betyg, om än en svag sådan.