Ryktet gick i början av december att Avatar var, som nån amerikansk regissör uttryckte det två veckor innan den officiella premiären, "goofy". Töntig. Och det lilla som James Cameron tillät oss se i teve så sent som nån vecka innan världspremiären den 18 december i fjor lovade väl inte heller så mycket. När jag så satte mig på biografen i Hässleholm (som saknar 3D-stuket, vilket kanske är lika bra då jag är mer eller mindre blind på ena ögat - helblind enligt vissa kritikerkollegor...) med min nioåriga dotter dan innan julafton var det mest för att jag lovat henne ända sen hon fick syn på den första, riktiga tvåminuterstrailern i mitten av månaden, inte för att jag själv var så sugen. Jag ville avvakta lite, ungefär som innnan man bestämt sig för HD DVD eller blu-ray...hepp! En halvtimme in i filmen hade flera av mina fördomar och förutfattade meningar i princip bekräftats, och jag vässade min mentala penna i skallen och började redan fundera ut en illvillig recension. Huvudpersonen, Sam Worthington, saknar helt karisma, Giovanni "Babyface" Ribisi - som jag egentligen gillar - är helt malplacerad, Michelle Rodriguez spelar sig sig själv, det vill säga hetsig hispanic med en massa DUI i straffregistret. Och Sigourney Weaver (fyllde 61 i november!) upprepar bara rollen från Alien - den åttonde passageraren och ett antal liknande filmer hon gjort. På gott och på ont. Och den annars fabulöse Stephen Lang i rollen som den koleriske översten är mer av karikatyr än karaktär. Kort sagt: här skulle korsfästas, aktörer såväl som regissör. Så vad hände? Vad gick "fel"...?!? Vad gick fel i den banala historien om människans rovdrift på "unobtainium" (faktiskt samma påhittade mineral som redan använts i en annan science fictionfilm - var det i The core? - och nära besläktt med kryptonit...).

Tja, halvvägs in  filmen var jag redan frälst, och när två timmar hade passerat ändrade jag mitt tänkta betyg från en fyra till en femma. Jag hade, för att använda en i sammanhanget tämligen passande fras, kapitulerat. Jag gjorde inte bara en pudel, jag rullade runt och gläfste lite ynkligt som en väldresserad, rosa fjollklippt bögpudel och hade gått "fot" om nån bett mig. När filmen väl slutade var jag själv också helt slut. Men varför? Historien är ju enklast tänkbara, med det goda, välkammade, som slåss mot det onda, snaggade - precis som i Stjärnornas krig (som idag är mer känd som Star Wars IV) för 33 år sen. Ja, Darth Vader hade väl inte mycket till frisyr att snacka om, men du fattar...men, som sagt - Varför? Vad är det som gör att man härom dan kunde läsa om över tusen fall av Avatar-depression - biobesökare som drabbats av nån sorts Stendahlssyndrom och som inte längre vill leva i den grå, trista vardagen utan helst vill flytta ihop med de där tremeters blå farbröderna och tanterna bland Na'avi-folket på månen Pandora (så går det när man öppnar Pandoras ask...)? Svaret är antagligen både komplicerat och tragiskt, men helt klart är att Avatar är det vackraste som skådats på en bioduk, en film du kan berätta för dina barn och barnbarn om, en film som du kommer att kunna skryta om att "jag var där, jag såg Avatar på stor duk". För Avatar är den film som alla andra filmer kommer att tvingas mäta sig med, i alla fall de närmaste 50 åren, så "illa" är det (fast jag läser idag - 100114 - att James Cameron redan planerar för en uppföljare...varför är jag inte överraskad?). Glöm hur många kameror (36) Cameron kunde ha igång som mest samtidigt - allt sånt hade varit så totalt ointressant om filmen inte hade lyckats på det emotionella planet (det intellektuella lämnar vi därhän, för det ÄR en simpel saga för små och stora barn - som alla stora klassiker, för övrigt). Men går du och ser Avatar behöver du inte köpa godis - Avatar är det enda biogodis du behöver!