Attack mot polistation 13 var den då (1976) 28-årige John Carpenters hyllning till sin store idol, regissören Howard Hawks, och en uppdaterad version av dennes klassiska westernfilm Rio Bravo (1959) med bland andra John Wayne och Dean Martin. Denna var John Waynes och Howard Hawks svar på Fred Zinnemans klassiker Sheriffen (High noon, 1952), om en sheriff, spelad av Gary Cooper som fick en Oscar, som ensam måste möta ett gäng hämnare då stadsborna fegt vänder honom ryggen, nånting som inte alls passade de patriotiska Wayne och Hawks. Dessa bägge herrar blev så förtjusta i sin egen film att de omarbetade den inte mindre än två gånger, i och med att de senare gjorde både El Dorado (1966) och Rio Lobo (1970) på precis samma story.

I Carpenters omsorgs- och kärleksfullt gjorda pastisch byttes den vilda västern ut mot 1970-talets vilda Los Angeles, och indianerna byttes ut mot kriminella gäng medan den belägrade polisstationen behölls. Temat var ingalunda något som Hawks hittade på för den delen, utan hade filmats otaliga gånger tidigare i andra westernfilmer. Vanligast var väl den ganska förljugna klichéen där blodtörstiga indianer i ringformtion rider runt en nybyggarkaravan på väg västerut, viftande med sina gevär och yxor och skallande sina primitiva krigsrop, alltmedan de vettskrämda nykomlingarna klumpar ihop sig och sina prärievagnar i syfte att försvara sig och de sina. Gemensamt för majoriteten av dessa filmer är att indianerna alltid skildras som bestialiska vildar som gladeligen slaktar män, kvinnor och barn, medan de vita nybyggarna (läs: illegala bosättarna) skildras som ädla och modiga pionjärer som man beundrar och ser upp till än idag i USA.

Carpenter har byggt upp denna actionthriller precis som en klassisk western. Långsamt har han byggt upp en intrig, presenterat oss för de olika karaktärerna ordentligt innan de samanförs, och därefter verkligen bemödat sig om att försöka ge dem alla sina egna karaktärsdrag. Detta förfarande är fjärran från dagens filmer där vi som regel halkar rätt in i handlingen, där det smäller och skjuts var och varannan minut och där man är tämligen ointresserad av några djupare karaktärsstudier. Sånt anses långtråkigt och onödigt idag, och betraktas rent allmänt såsom varande i avsaknad av marknadspotential. Själv tror jag nog att stora delar av dagens luttrade bio- och videopublik är rätt less på denna typ av film som ofta regisseras av manliga, före detta reklamfilmare eller musikvideomakare. Fiaskot för John Woos senaste film Payback är väl bara ett i raden och kanske ett tecken i tiden, och säga vad man vill om Sagen om ringen-trilogin (de mest överskattade filmerna sen Bron över floden Kwai fick sju Oscars 1958), men nog har man åtminstone tagit sig tid att både utveckla och fördjupa sig i de olika karaktärerna i detta mastodontverk. För visst tycker väl även dagens unga bra mycket bättre om välspelade, "seriösa" actiondramer och thrillers som snart 30 år gamla Taxi driver och Gudfadern-trilogin. Detta tolkar jag i så fall som att folk längtar sig bort från 90-talets påkostade men hjärndöda Bruckheimerdravel och massproducerad HK-smörja (visst, det finns lysande undantag i Hongkong, men de är lätträknade).

Historien i Attack mot polisstation 13 är mycket enkel. I South Los Angeles stannar en buss med några dödsdömda fångar till vid en polisstation som just denna dag ska stängas för gott. Den fåtaliga personalen på plats består av den gröne polisen Bishop (spelad av den svarte skådespelaren Austin Stoker, som faktiskt har en svensk fru), två civilanställda kvinnor (av vilka Nancy Loomis som Julie skulle återkomma i ett par av regissörens filmer de kommande åren), och polisen Lawson (westernveteranen Martin West). Bussen har stannat till för att få hjälp med en av de dödsdömda som är rätt krasslig, och motvilligt släpps de in av Bishop i förhoppningen att snabbt få tag på en läkare (så han kan botas innan han avrättas...). Chaney, en man vars dotter Kathy just mördats vid ett överfall mot en glassbil, tar sin tillflykt till polisstation 13 efter att ha följt efter mördaren och i sin tur dödat honom, men är så chockad att han inte kan förklara vad som hänt. Tidigare har vi fått se hur polisen i en annan stadsdel, Anderson, mejade ner vad man trodde var tungt beväpnade gängmedlemmar, och vi förstår att det är därför som andra medelmmar i detta gäng, Street Thunder, nu vill hämnas genom att i sin tur mörda oskyldiga medborgare. Detta vet dock inte pearsonalen inne på polisstationen. Därför kan de inte heller förstå varför både telefonen slutar fungera, liksom att elen strypts. Deras första antagande, att detta skett då lokalen ändå ska stängas, inser de är felaktigt först då de noterar en anhopning av människor på en parkeringsplats andra sidan gatan. När Lawson går ut för att reka blir han direkt nerskjuten, varefter en regelrätt belägring av stationen tar sin början. Först peppras lokalen i en väldigt snygg scen där det smattrar av "skott" i väggar, fönster och gardiner (kopierat in excess i Clint Eastwoods umärkta Hetsjakten året därpå), och då angriparna använder sig av ljuddämpare är det nästan ingen i grannskapet som hör nåt. Visserligen får polisen in flera tips om odefinierade explosioner som från smällare eller möjligen skjutvapen, men patrullbilarna kan inte lokalisera platsen då allt ser lugnt ut på ytan.

Nu ingås en ohelig pakt mellan de överlevande fångarna från bussen och den kvarvarande personalen på stationen. För att ha en chans att överleva, och för att snygga till oddsen en aning (angriparna tycks bara bli fler och fler), släpps de två fångarna Napoleon Wilson (Darwin Joston, 1937-1998, senare även i Carpenters Dimman, 1980) och Wells (förre boxaren Tony Burton från The black godfather, 1974, senare mer känd som Apollo Creeds tränare Duke i alla fem Rocky-filmerna) ut ur sina tillfälliga celler, beväpnas och ombeds kämpa sida vid sida med lagens representanter för att bemöta den anstormning som snart kommer. Gängmedlemmarna vill förstås hämnas på den man som sköt en av dem, och ger sig inte förrän de tagit sig in. Det hela blir så mycket otäckare än det låter just för att personerna inne på stationen inte har en aning om varför de står under attack, och dessutom så är angriparna näst intill ljudlösa. De bara väller in som en stor, grå och ostoppbar massa (precis som smygande "injuns" i gamla westernfilmer...), och det kommer aldrig så mycket som ett ljud från deras läppar ens när de träffas av ett skott eller får en smäll i skallen. Ett grepp som Carpenter återanvände i stilbildaren Alla helgons blodiga natt två år senare, där Michael Myers/The shape väl ännu aldrig yppat ett endaste litet ljud på sina åtta filmer, och som dessutom alltid kommer tillbaka, hur svårt skadad (för att inte säga: död) han än borde vara. I den efterföljande bataljen får Bishop användning för sin uppfinningsrikedom, den tuffa Leigh av sina själförsvarsknep och Wilson av sin höga moral och streetsmartness. Carpenter har alltid gillat starka kvinnor i sina filmer (exempelvis Jamie Lee Curtis i Alla helgons blodiga natt, och dåvarande hustrun Adrienne Barbeau i både Dimman (1980) och Flykten från New York (1981).

Attack mot polisstation 13 (klippt med nästan två minuter på bio i Sverige) var Carpenters blott andra film, men den första han gjorde efter ett schema (som brukligt är), då debuten Dark Star (hipp sf-film när den kom 1974) spelades in av och till under tre års tid, helt enkelt när det trillade in pengar. Den 22 oktober 1978 var vi i alla fall tre bröder som åkte till Malmö för att se Älskade spion (tror jag att det var). Då vi var sena, och då vi aldrig tidigare varit på bio i Malmö och inte hittade vägen, struntade vi i James Bond och gick i stället in på den första biograf vi fick syn på. Där gick en helt okänd film vid namn Attack mot polisstation 13, priset var 18 kronor och vi bänkade oss alla, duktigt besvikna över att ha åkt nio mil bara för att missa Bondfilmen med en kvart. Men oj, vilken tur vi hade! Filmen slår an tonen redan i början, med en sol som är på väg ner i ett ödsligt och illavarslande South L.A., och där den lilla glassbilens förare hela tiden ängsligt ser sig om och in i backspegeln efter den där mystiska bilen som tycks cirkulera runt honom, allt närmare likt en haj som känner lukten av blod. Den oskyldiga pling-plongmelodin från glassbilen kontrasterar rent djävulskt mot det helt fantastiska och rejält suggestiva ledmotivet (skrivet av Carpenter själv, liksom till alla hans filmer), framfört på en typisk, monofonisk 70-talssynt, och vi anar direkt att här är nåt riktigt obehagligt i görningen.

Det som sedan sker är faktiskt värre än man kunde anat, mycket värre. Kathy, den lilla flickan i filmen, får tjata sig till en glass av den motvillige försäljaren - bara för att kort därefter inse att hon fått fel sort, vänder tillbaka för att byta och skjuts då kallblodigt ner av en känslokall gängmedlem som agerar robotaktigt och maskinmässigt (han spelas suveränt av Frank Doubleday, som senare medverkade Flykten från New York även han. Att grafiskt skildra hur ett barn dödas är definitivt inte politiskt korrekt, och är nånting man undviker till varje pris. Man nöjer sig med att antyda vad som ska hända, eller visar möjligen det döda barnet i efterhand. Men att i bild skildra hur ett barn mördas annat än på avstånd låter sig inte göras, och det har inte så mycket med etik och moral att göra som det faktum att filmen troligen skulle erhålla en 18-årsgräns i USA, en åldersgräns som annars bara tillkommer porrfilmer. När nu Attack mot polisstation 13 ska göras i en ny version (inspelningarna påbörjades för två veckor sen i Toronto, med bland andra nyskilde Ethan Hawke och Larry Fishburne), kan jag redan nu se framför mig hur den kommer att speedas upp, hur de olika karaktärerna kommer att förvandlas till schablonmättade statister i en film där massor av påkostad action, mycket och blodigt våld och snabba klipp kommer att spela huvudrollen. Men är det verkligen detta folk vill ha? Nä, denna typiska lågbudgetfilm (den kostade runt $100.000 när den spelades in under tre veckor 1976) borde få vila i frid utan att nån klåfingrig storproducent ska massakrera den intill oigenkännlighet. Fast självklart kommer jag att se remaken jag med, hur skulle jag kunna låta bli?

Noteras bör kanske att en John T. Chance klippte ihop filmen på ett förnämligt sätt. Hade han kortat alla de scener som delar av dagens publik (eller, kanske framför allt: dagens producenter) betraktar som lite långsamma och utdragna, hade filmen bara blivit en timme lång. Allt enligt Mr. Chance själv, som bara är ett av många alias Carpenter använt sig av under sina 30 år i filmbranschen. I det här fallet för att hylla John Wayne, som hette just så i Rio Bravo (för övrigt var detta första och sista gången Carpenter klippte en film). På typiskt lågbudgetmanér har många i filmteamet (och inte bara Carpenter, som förresten själv lär dyka upp som attackerande gängmedlem nånstans) fått jobba dubbelt och ibland trippelt, som Tommy Lee Wallace som både hade hand om ljudeffekterna och jobbade som art director - utöver att han var ihop med Nancy Loomis...och en ung Debra Hill jobbade som både assisterande klippare och scripta, och skulle senare komma att både producera och skriva manus till flera filmer för John Carpenter, inklusive manuset till Alla helgons blodiga natt/Halloween (tillsammans med Carpenter) samt alla uppföljarna, av vilka just Tommy Lee Wallace regisserat den usla Halloween III (1982), hans debut för övrigt. 2002 regisserade han uppföljaren till Carpenters Vampires, Vampires 2. Debra Hills regidebut, Tales not told, utannonserad för precis två år sen, ser däremot inte ut att bli av.