Efter att ha njutit av den nya stilen i Shrek kändes det lite avslaget att se Disneys försök till att göra en vuxen tecknad långfilm. Det är inte lika tydligt här som i Shrek men jag tycker att filmen Atlantis inte främst är riktad till barnen utan till dom lite äldre, eller eventuellt tänkt som en film som en hel familj går och ser. Den känns lite ojämn och det är mycket möjligt att den missar sin målgrupp.

Men jag tycker ändå att historien är spännande och intressant, inledningsvis i alla fall. Vi får följa en kille vid namn Milo Thatch som, lite påtvingat, får delta i en expedition för att försöka hitta den sjunkna staden Atlantis. I det här partiet, ungefär en timme i början, så känns det lite som ett möjligt Indiana Jones-äventyr. Ganska stort och ett mastigt och intressant ämne som många säkert vill veta mer om. Tyvärr tror jag inte att det behovet fylls eftersom det inte ägnas så mycket tid åt bakgrundshistorien, förutom ett citat från Platon. Expeditionsbiten är annars engagerande på ett bra sätt och jag gillade den. Kanske saknas ett bättre persongalleri och mer roliga karaktärer och scener men jag tror säkert att dom äldre i publiken lätt kan följa med i filmen. Dom problem som jag upplevde med den inträffar då dom hittar Atlantis och dess invånare (hoppas jag inte förstörde filmen för någon nu).

Möjligtvis har jag för låga tankar om den yngre biopubliken men jag tror att dom kommer att uppleva den sista biten av filmen som mycket underlig och förvirrande. Det bygger i stort sett på att folket i Atlantis får sin livskraft från kristaller som dom bär runt halsen och att det är något mycket speciellt med prinsessan som Milo möter därnere. Det känns som om det är mycket lätt att tappa greppet om historien och jag vet att jag har svårt att förklara hur det hela går till och vad som egentligen händer.

Fast jag vill ändå nämna en positiv sak som jag upptäckte med filmen. Disneyfolket har den här gången valt att inte försöka rita karaktärerna särskilt realistiska utan dom är kraftigt stela och fyrkantiga i utseendet. Jag kan säkert tänka mig att några inte gillar detta men jag vill ändå hävda att det är ett bra drag. Varför anstränga sig att göra figurerna så snygga som möjligt när man ändå vet om att det är en tecknad film man ser? Det gjorde att jag slappnade av lite och lättare kunde sugas in i den uppenbart skapade historien och situationerna. Genom att karaktärerna redan var orealistiska så var det lättare att acceptera att dom hamnade i orealistiska situationer.

Om det är någon som är intresserad så kanske jag borde nämna att jag bara har sett den svenskdubbade versionen av filmen. Kanske blir filmen bättre i originalversionen med amerikanska röster men jag tycker inte att skillnaden brukar vara så stor.

Precis som i Kejsarens nya stil har inte Disney med några stora musiknummer i Atlantis. Jag gillar det för jag har ofta tyckt att det bara varit i vägen och stört filmens rytm och känsla när dom plötsligt skall brista ut i sång. Det är också ett tecken på att filmen riktar sig till den lite äldrepubliken, det och att filmen saknar några riktigt roliga scener och karaktärer. Atlantis är nog en för allvarlig film för den yngre publiken.