Atlantics namne-film skyltar med ett Guldlejon i bagaget. Mitt minne kanske sviker, men den nära besläktade Gloria av John Cassavetes (som också handlar om en människa som på äldre dar dras in i gangsteraffärer) som Louis Malles (1932-95) film delade priset med, känns vid erinran som en betydligt starkare filmupplevelse. Något säger mig att utan veteranen Burt Lancaster, en fransk regissör som Amerika-skildrare och Wim Wenders som tidsmässig stilbildare hade denna film blivit aningen mer bortglömd.

 Lancaster spelar den sävlige Lou Pascal som tjänar pengar på att ta hand om sin sängliggande granne – gamla gangsterbönan Grace – med diverse inköp och stundom vissa under lakanet-tjänster. I minnen av kasinostadens forna glansdagar ser Lou sig själv som en av få gangsters fortfarande vid liv. Sanningen är snarare att genom att ha hållit sig i bakgrunden i alla år har han klarat sig undan såväl polisen som andra banditer. Eftersom Graces gamle make föll i en eldstrid, drar hon sig inte för att kalla honom för mes när han sviker henne. När Lou en dag kontaktas av den korkade Dave som anlänt till Atlantic City för att sälja en stor mängd heroin som han snott från andra gangsters, ser han en chans till att tjäna ihop det bad boy-rykte han alltid eftertraktat. Emedan Dave får en kniv i magen, tar Lou hand om knarket för att sälja det vidare och lyckas ordentligt. På samma gång får han också kontakt med Daves änka Sally (Susan Sarandon), en annan granne till honom som han under lång tid spionerat på genom hennes köksfönster när hon spenderat kvällarna med att sensuellt smörja in sin överkropp med citroner.

Louis Malles drama om ålderdom och vilsna identiteter är på ytan en gangsterhistoria med heroinet som intriggenerator. Men mest av allt handlar det om Lous seglivade dröm om att bli en av ”kostymerna”, med en vacker donna vid sin sida och en stor sedelbunt nära till hands. I en stad vars 50-talsfasader bokstavligen demoleras till marken är han en kvarleva vars fasad också håller på att falna. Men med den återvunna livsglädje och potens han får genom att vid ett skede iklä sig kostymrollen så stramas rynkorna ut en smula. Han utstrålar ett litet barns glädje och vinner, om än kort, sin heder tillbaks. I dessa skeden av filmen med Lancaster långt bort från de tuffingar han ofta spelat är det lätt att förstå Venedigs festivaljurybeslut. Huvudkaraktären är mycket välskriven och utomordentligt bra spelad. Men i övrigt är Malles film ganska enahanda och kantig i både miljöskildringar och övriga personporträtt. Wim Wenders Den amerikanske vännen hade enbart ett par år på nacken när Malle gjorde sin film och ekar påfrestande stämningsmässigt. Något som inte är till Atlantic Citys fördel. Där Wenders är suverän på att ge sina karaktärer rum för samspel, blir Malles film trots duktigt manus hopkrumpen i jämförelse. Tack vare Lancaster och Sarandon och Kate Reid som vresiga Grace så håller den sig dock flytande. Men ett guldlejon känns ändå som en markant överskattning.

PS. I en liten roll som servitör syns Wallace Shawn som året därpå återförenades med Louis Malle för att göra den egenhändigt skrivna samtalsfilmen My dinner with André.