När såg du senast en film med ett gäng byggnadssanerare i centrum? Antagligen aldrig. Men här har vi just en sådan film; en rysare om fem personer vilka ska sanera ett nedlagt mentalsjukhus.

Gordon som är chef för sanerarna har då han verkligen behöver pengarna för jobbet åtagit sig att slutföra det på en vecka, trots att det egentligen kräver minst två veckor. Detta, liksom att han tar in sin oerfarne och mörkrädde brorson som extra arbetskraft, gynnar inte direkt den redan spända stämningen i gruppen. Spänd eftersom den arrogante Hank ”stulit” Phils flickvän och Phil därför försöker övertala Gordon om att denne borde avskedas. Men de personliga motsättningarna visar sig efter en tid vara det minsta av gruppens problem, för som ni väl redan förstått ruvar mentalsjukhuset på en mörk hemlighet. Den femte saneraren, Mike, kommer den på spåret då han hittar en låda med bandinspelade terapisessioner som han börjar lyssna igenom under rasterna.

En otäck stämning etableras här tidigt och släpper inte taget om tittaren förrän i slutet, och det finns många trådar i handlingen vilka alla tycks leda in i ett skrämmande okänt. När sedan Hank om natten återvänder till sjukhuset för att lägga beslag på den skatt av gamla mynt, smycken och liknande han funnit gömd i en vägg, då han ensam i mörka, underjordiska gångar plötsligt hör mystiska ljud, då börjar jag bokstavligen skruva på mig i TV-fåtöljen, av behagligt obehag.

Så varför blir det då inte ett högre betyg? Helt enkelt därför att historien i slutänden är riktigt usel. Inte minst eftersom den är helt proppfull av villospår, vilka på ett plan förvisso förhöjer spänningen men som redan medan man tittar borde kännas krystade och som även gör det svårt att få ett ordentligt grepp om helheten. Möjligen kan man okritiskt uppskatta dem som något slags provkarta över olika gångbara spänningsgrepp i rysare, om man vill se kallt analytiskt på dem. Fast kanske är jag här lite inkonsekvent? Jag har ju faktiskt hyllat ett antal actionfilmer och komedier trots att de också har usel handling, med motiveringen att handlingen inte alltid är det viktigaste eller nödvändigtvis viktig överhuvudtaget. Varför skulle det egentligen vara annorlunda med rysare, varför skulle man inte kunna se dem bara för de kalla kårarnas skull och skita i trovärdigheten? Jag vill med andra ord hålla öppet för möjligheten att vissa av er faktiskt skulle kunna gilla Asylum riktigt mycket. Och inget fel i det. Fast de allra flesta av er skulle nog dela mitt omdöme.

Till sist kan jag inte låta bli att kommentera det faktum att Phil spelas av David Caruso, mannen vars namn blivit en synonym till ”bad career move”. Han var en av de ursprungliga huvudrollsinnehavarna i den åtminstone tidigare omåttligt populära TV-serien På spaning i New York, men hoppade av efter bara någon säsong i tron att han nu skulle kunna göra karriär på filmduken. Hur det gått för honom kan var och en avgöra. Jag menar, hur många filmer, förutom denna, där han har en huvudroll kan du på rak arm räkna upp? Men nu är han tillbaks på TV i en ny och hyllad polisserie, C.S.I. Miami, så räkna inte ut honom helt!