Asta Nilssons sällskap (2005)
.jpg) Officiell hemsida |
|
| Regi | Gösta Ekman, Marie-Louise Ekman |
|---|---|
| Manus | Marie-Louise Ekman |
| Medverkande | Sven Lindberg, Gösta Ekman, Annelie Martini, Johan Wahlström |
| Genre | Drama |
| Biopremiär | 2005-04-15 |
| Skribent | Thomas Mullo |
| Betyg | 
(2) Godkänd |
| Publicerad | Torsdag 14 april 2005 |
För något år sedan ville Marie-Louise Ekman sätta upp en staty i Limhamn, som symboliserade det svenska svårmodet. De lokala protesterna blev emellertid så pass starka att därav blev intet. På något sätt har hon alltid lyckats provocera. Svårmod är inget jag förknippar med henne, snarare en särpräglad och uppfriskande humor, som utgår från vår vardag. Man skulle nästan kunna kalla hennes filmer för vardagskomedier om det inte vore för att den beteckningen framkallar förväntningar på något lättuggat och lättidentifierat. Marie-Louise Ekmans skapelser däremot brukar bjuda på rejält tuggmotstånd. Hennes filmer sticker ut i ett svenskt filmlandskap som allt som ofta svämmar över av allehanda menlöst alster, så nog tycker jag att de behövs.
I senaste filmen, Asta Nilssons sällskap, har Marie-Louise delat regin med maken Gösta, som också har huvudrollen. Som vanligt har hon skrivit ett enkelt manus. Det är med överdrifter och associationer hon arbetar, inte med någon stor intrig eller djupsinnig dialog. Handlingen är väldigt simpel: Den gamla damen Asta Nilsson (Sven Lindberg) har förvirrat sig in i ett trapphus. En distingerad herre (Gösta Ekman) erbjuder sig att hjälpa henne hitta hem. På vägen försöker han luska ut vem hon är genom småprat. Det går inget vidare och när de så småningom hittar Astas lägenhet bytts plötsligt rollerna.
Till en början trivs jag bra i Asta Nilssons sällskap. Det är både trivsamt och smålustigt att vandra med henne genom stan. Det finns något tryggt om än gåtfullt hos henne, även om hon inte säger särskit mycket. Det framkommer i alla fall att hon städar och att alla hennes vänner är döda. Själv är hon frisk som en nötkärna om än något senil. Då är det värre med Gösta Ekmans distingerade herre som drabbas av hjärtklappning på grund av promenaden. Under vandringen bjuds Asta också på saft och kakor från ett fritidshem, där barnen nyfiket tittar på från andra sidan fönstret. Bilderna från den scenen får mig att börja fundera på varför folkhemmet skapar sådana åldersklyftor i Sverige, samtidigt som man kämpar för att minska klassklyftorna. Tyvärr låter filmen mig inte fortsätta funderingarna till slutet, eftersom allt förändras, när Gösta Ekman kliver in i Astas lägenhet.
Det som från början kändes som en allmänmänsklig film om åldrandet förvandlas plötsligt till en mardröm. Gösta Ekmans rollfigur förlorar synen och drabbas av paranoia. Sven Lindbergs kluriga och saktmodiga Asta försvinner och i stället uppenbarar sig en arg och frustrerad Anneli Martini. Med skurborste och skurhink går hon till attack mot Gösta Ekmans paranoida figur tills hans förnedring är total. Om det finns någon humor kvar så är den av svartaste slaget. Jag har i alla fall väldigt svårt att få något grepp om filmens avslutande del. Det känns som om två berättelser slagits samman till en, vilket får luften att gå ur filmen. Tyvärr förstör det också helhetsintrycket; den skojiga inledningen hanmar i skymundan.
Asta Nilssons sällskap är en underfundig titel. Det märker jag först när jag börjar skriva den här texten, eftersom jag hela tiden vill börja med prepositionen "i". Titeln pekar ut Gösta Ekman som filmens huvudperson och det är nästan bara han som talar filmen igenom. Som vanligt lyckas Gösta Ekman förena det komiska med en allvarligare sida. Han har sagt att filmrollen är hans sista. Om så är fallet försvinner en av svensk films största profiler någonsin.
Jag bör avslutningsvis påpeka att Marie-Louise Ekman följer med i den tekniska utvecklingen. Därför är filmen inspelad digitalt. Något vi säkert får vänja oss vid när det gäller små produktioner den närmaste tiden
I senaste filmen, Asta Nilssons sällskap, har Marie-Louise delat regin med maken Gösta, som också har huvudrollen. Som vanligt har hon skrivit ett enkelt manus. Det är med överdrifter och associationer hon arbetar, inte med någon stor intrig eller djupsinnig dialog. Handlingen är väldigt simpel: Den gamla damen Asta Nilsson (Sven Lindberg) har förvirrat sig in i ett trapphus. En distingerad herre (Gösta Ekman) erbjuder sig att hjälpa henne hitta hem. På vägen försöker han luska ut vem hon är genom småprat. Det går inget vidare och när de så småningom hittar Astas lägenhet bytts plötsligt rollerna.
Till en början trivs jag bra i Asta Nilssons sällskap. Det är både trivsamt och smålustigt att vandra med henne genom stan. Det finns något tryggt om än gåtfullt hos henne, även om hon inte säger särskit mycket. Det framkommer i alla fall att hon städar och att alla hennes vänner är döda. Själv är hon frisk som en nötkärna om än något senil. Då är det värre med Gösta Ekmans distingerade herre som drabbas av hjärtklappning på grund av promenaden. Under vandringen bjuds Asta också på saft och kakor från ett fritidshem, där barnen nyfiket tittar på från andra sidan fönstret. Bilderna från den scenen får mig att börja fundera på varför folkhemmet skapar sådana åldersklyftor i Sverige, samtidigt som man kämpar för att minska klassklyftorna. Tyvärr låter filmen mig inte fortsätta funderingarna till slutet, eftersom allt förändras, när Gösta Ekman kliver in i Astas lägenhet.
Det som från början kändes som en allmänmänsklig film om åldrandet förvandlas plötsligt till en mardröm. Gösta Ekmans rollfigur förlorar synen och drabbas av paranoia. Sven Lindbergs kluriga och saktmodiga Asta försvinner och i stället uppenbarar sig en arg och frustrerad Anneli Martini. Med skurborste och skurhink går hon till attack mot Gösta Ekmans paranoida figur tills hans förnedring är total. Om det finns någon humor kvar så är den av svartaste slaget. Jag har i alla fall väldigt svårt att få något grepp om filmens avslutande del. Det känns som om två berättelser slagits samman till en, vilket får luften att gå ur filmen. Tyvärr förstör det också helhetsintrycket; den skojiga inledningen hanmar i skymundan.
Asta Nilssons sällskap är en underfundig titel. Det märker jag först när jag börjar skriva den här texten, eftersom jag hela tiden vill börja med prepositionen "i". Titeln pekar ut Gösta Ekman som filmens huvudperson och det är nästan bara han som talar filmen igenom. Som vanligt lyckas Gösta Ekman förena det komiska med en allvarligare sida. Han har sagt att filmrollen är hans sista. Om så är fallet försvinner en av svensk films största profiler någonsin.
Jag bör avslutningsvis påpeka att Marie-Louise Ekman följer med i den tekniska utvecklingen. Därför är filmen inspelad digitalt. Något vi säkert får vänja oss vid när det gäller små produktioner den närmaste tiden
2 kommentarer på “Asta Nilssons sällskap”
Det här är inte film, det är teater med till 90 % monolog. Besviken.
Av Ellen 2005-04-15 00:00
Gösta Ekman är en solklar kandidat till 2005 års guldbagge för bästa manliga huvudroll. En mycket bra film om förvirrade, åldrade männinskors uppfattning och beroende av sin omvärld. Kul att någon vågar göra dessa filmer!
Av Oscar 2005-08-31 16:57
Skriv kommentar till “Asta Nilssons sällskap”
OBS! Kommentarer innehållande länkar eller BBCode kommer automatiskt raderas pga spam.
Digg this! | Spara sida på del.icio.us | Spara sida på Furl