Den första filmen om den älskvärde suputen och mångmiljonärssonen Arthur som spottar ur sig dåliga skämt på löpande band var en av 80-talets största komedisuccéer. Denna uppföljare som kom först sju år efteråt lyckades däremot inte locka mycket folk alls till biograferna. Trots att Dudley Moore var lika klockren i huvudrollen nu som då och ännu en gång visade upp ett (åtminstone bitvis) helt underbart samspel med den vackra Liza Minelli.

Det börjar med att Arthurs fru Linda (Minelli) har fått definitivt besked om att hon inte kan få barn, vilket förstås är en sorg. De två bestämmer sig dock för att, Arthurs drickande till trots, försöka få tillstånd att adoptera. Men att vinna adoptionsbyråns acceptans visar sig snart vara det minsta av deras problem. Fadern till Susan som Arthur i den första filmen övergav vid altaret lyckas nämligen genom finansiella manövrer försätta dennes familj i en sådan situation att han kan ställa ultimatum: antingen skär de av allt Arthurs underhåll tills han lämnar Linda och istället gifter sig med Susan, eller så tar han ifrån dem kontrollen över familjeföretaget. Arthurs familj väljer det förra alternativet. Och då han inte har några som helst planer på att lämna sin älskade Linda innebär det att han nu måste försöka tjäna pengar på egen hand. Något han knappast kan sägas vara lämpad för efter åratal av sorglöst playboyliv. Dessutom motarbetas han aktivt av Susans far i allt han tar sig för.

Fast glöm nu alla eventuella tankar om att detta skulle kunna vara en film med något slags socialt budskap! Det är det inte. Snarare är det en ganska så amoralisk film, vars skämtande med alkoholism nog inte skulle accepteras i dagens Hollywoodkomedier. Delvis är det kanske också därför som den inte gick hem hos den breda publiken. Men mest måste den uteblivna framgången ändå ha berott på att den på många sätt verkligen är ganska usel. Åtminstone om man bedömer den efter den konventionella Hollywoodkomedins mallar, vilket man givetvis inte måste göra. Själv ser jag Arthur 2 som en artfrände till "idiotkomedier" som A night at the Roxbury och Evil alien conquerors, det vill säga filmer där den komiska poängen ligger i handlingens och karaktärernas rena dumhet. Och bedömd enligt de mallar som då måste gälla får den tummen upp. Plus en stor jävla guldstjärna i kanten för Arthurs farmor, som efter att ha blivit ordinerad att börja träna hyr in en ung, välbyggd man att träna åt henne… medan hon lystet sitter och tittar på.