När jag gick på gymnasiet var det en av tjejerna i min tyskaklass som var världsmästarinna i armbrytning. Hon var inte alls som jag dessförinnan skulle ha föreställt mig en sådan, det vill säga som något i stil med en halvlitterat östtysk kulstöterska. Inte heller den flerfaldiga världsmästarinnan Heidi Andersson från den lilla lappländska byn Ensamheten passar det minsta in på en så fördomsfull bild.

I denna guldbaggebelönade dokumentär får vi följa Heidi på träning och tävling, liksom på några av de uppvisningar som är nödvändiga för att hon ska få råd att resa utomlands och tävla i de stora sammanhangen. Men vi får också ta del av hennes vardag hemma i byn, med skogsplantering och tunnbrödsbak. En by med sexton invånare, vilka alla är släkt med varandra och där de flesta sysslar med armbrytning. I slutänden blir det därför även en film om livet i den norrländska glesbygden.

Det kan nu förstås tyckas att såväl armbrytning som Norrland är allt annat än spännande, men Heidi och hennes familj är ganska färgstarka personligheter och det finns en del minnesvärda scener. Som när Heidis far och bror (eller är det kusin?) försöker behärska ett främmande strykjärn på ett hotell i Kanada. Höjdpunkten är när Heidi mot slutet ska försvara sin världsmästartitel mot en av de ryskor hon dessförinnan ofta talat om med den allra största respekt. Här blir det lika dramatiskt som i en Hollywoodfilm. Snart förstår man också att armbrytning är en betydligt mer komplicerad sport än vad man lätt frestas tro, att det finns mycket armbrytaren måste tänka på. Synd bara att alla frågor kring sporten inte besvaras. Till exempel hade jag bra gärna velat veta varför Heidi och ryskan i VM-finalen får sina händer sammanbundna med en rem. Det borde inte ha varit svårt att stoppa in en scen där någon förklarar saken.

Vad jag i viss mån håller emot filmen är annars framförallt att de två regissörerna helt uppenbart gett Heidi och de andra instruktionen att, utom i intervjusegmenten, låtsas som om de inte fanns där med sin kamera. Detta må vara ett allmänt accepterat förfarande när man gör dokumentär, men jag har svårt för det. Därför att de medverkande vare sig de låtsas om kameran eller inte givetvis hela tiden är väl medvetna om dess närvaro och i någon mån agerar därefter. Det är i slutänden helt enkelt en fråga om hederlighet, om att man inte ska låtsas ge en opåverkad bild av verkligheten när man inte gör det. Men nåja, jag kan leva med det.

Till sist kan bara konstateras att Armbryterskan från Ensamheten vissa brister till trots var väl värd sin guldbagge.