På Internet Movie Database kan man hitta mycket roligt. Så också om Ararat. Läser man insändarnas egna kommentarer kan man konstatera att fler än få tycker att filmen är propaganda. En värsta sortens dokumentär. En skitfilm som förvränger historien rent utsagt.

Av detta kan man konstatera några saker. Sanningen är en känslig tingest och ska man skildra den är objektiviteten ofrånkomligen det viktigaste instrumentet. Det bästa är såklart om filmen är ”based on a true story”. Snacka om odiskutabel tyngd för vilken djävla tv-film som helst. Och så enkelt. Och så lömskt. För vems sanning är den ”sanna historien”? Det är ungefär här som regissören Atom Egoyan egentligen kommer in i bilden med Ararat. Filmen handlar nämligen om en historia som har förnekats av många fast den för andra är väldigt sann men den är också en film om problematiken kring själva skildringen av det historiska förloppet. Hur baserar man en sann historia och kan sanningen förändras utifrån skildringen? Och är förnekandet av faktiska skeenden viktigare än förloppet i sig? Skapar det trauman vars känslor är mer upprivande än vad som startade den svarta snöbollen?

Därmed inte sagt att Egoyan inte är mån om historien. Men vad är historien? Den är tudelad. Dels handlar den om två familjer och deras sökande efter försoning. Dels handlar den om det turkiska utrotandet av den armeniska kulturen (1,5 miljoner människor försvann vilket Turkiet tydligen förnekar ihärdigt) med kulmen år 1915 i staden Van. Vad har dessa historier gemensamt? Ja en av de nutida familjerna råkar vara av armeniskt ursprung. Modern är konstprofessor och sonen är fotograf. Båda blir involverade i en filminspelning om utrotandet av armenierna. Den andra familjen består av en trött tulltjänsteman och hans homosexuella son. De kan inte prata med varandra men vill båda nå fram till varandra. Sonens partner är skådespelare och turk. Han blir anställd som ärkeskurk i den aktuella filmen.

Det här är alltså inte en Schindler's List för det armeniska folket. Där Spielberg återberättar en historisk händelse vill Egoyan nå historien genom att skildra en skildring. Och hur påverkas de inblandade i denna skildring? Modern och sonen och alla de andra kan inte undkomma det förflutna, men förhållningssätten är många. Utifrån deras val uppkommer intressanta konflikter. Som när konstprofessorn ifrågasätter den, i grund och botten, kommersiella filmens rätt att förvränga dokumenterade händelser. Och det är snudd på roligt att se hur denna mastodontfilm i filmen ganska uppenbart hyllar det amerikanska hjältemodet men mer subtilt också kompromissar med verkligheten, dels utifrån teknisk begränsning och dels utifrån en vilja att nå större känslor hos åskådaren.

Ararat är absolut en film att se om man vill tänka. Den är ett intellektets film. Men häri ligger också dess svaghet. Atom Egoyan är så skicklig på att skapa intrikata referenser och tidsresor att man först häpnar och sen dämpas av all verksamhet och sedan betraktar på avstånd. Imponerad men inte berörd. Men kanske är det också meningen. Det är distansen som skänker klarhet åt en dimmig historia. Men vad är då Ararat? På ett plan är den en dokumentär då den vill undersöka verkligheten som ett fenomen men att kalla den för propaganda likt insändarna på Internet Movie Database känns avlägset. Därtill är den alltför distanserad från historien i sig.