Att göra såkallade tjejfilmer måste vara enkelt för Herr Hollywood. Man blandar attraktiva unga tjejer och killar, slänger in en intrig och avslutar filmen med ett lyckligt, pedagogiskt budskap. Det är den enfaldiga versionen av de folksägner och sagor vi får berättade för oss under barndomen, ett resultat av en hänsynslös arm som sträckts ut och matat de mest kommersiella idéerna med pengar. För inte har sådana filmer någonting med kreativt skapande att göra, de enda visionerna vi tydligt kan se är lusten efter en stor kassasuccé. Kanske var jag naiv när jag valde att se Aquamarine, för jag insåg inte att jag skulle återvända med ett tomhål inom mig och en förlust av etthundraåtta minuter av mitt liv.

Att sammanfatta handlingen för den här filmen känns ungefär lika inspirerande som att äta en säck inälvor. Det är som sagt inte något ovanligt över strukturen i filmen - det enda ovanliga är att handlingen inte är belagd i en high school miljö, utan på en strand, där en sjöjungfru spolats upp på land. Hon heter Aqua (Sara Praxton) och är löjligt vacker och självsäker till sättet, trots att hon är på flykt från sin pappa som försöker gifta bort henne. För att bli befriad från giftemålet måste hon på tre dagar bevisa att kärlek finns, något som hon får hjälp med av Claire (Emma Roberts) och Hailey (Joanna "Jojo" Levesque). Tyvärr har både Hailey och Claire totalt underutvecklade relationskunskaper och att fånga drömkillen, den hunkiga livräddaren Raymond (Jake McDorman), blir inte riktigt lika lätt som dem tänkt sig. För att fria Aqua måste Raymond nämligen säga frasen "jag älskar dig", något som inte är helt lätt efter tre dagars dejtande. Manuset är bäddat för intriger.

Aquamarine är en av de sämsta filmer jag har tvingats utstå. Dem första 10 minuterna rullar förbi som en våg av illamående. Efter halva filmen funderar jag över om döden egentligen är ett särskilt skrämmande alternativ. Varför spelades Aquamarine in? Visst är jag medveten om att huvudgruppen som filmen vänder sig till är väldigt unga tjejer, men bara för att de är unga tjejer är de inte dumma. De förtjänar bättre än en film som denna, som mer än något förolämpar intelligensen och förståndet hos dessa flickor. Skådespeleriets enda positiva uttryck är att bristerna är så tydliga. Här rynkas på näsan och så levereras repliken, som ser ut att vara läst direkt från manuset. Skådespelarna själva verkar inte ha en aning om vad de håller på med, eller varför deras karaktärer gör och säger som de gör. När ljusen tillsist tänds upp och skärmen svartnar, knäpper jag händerna och ber en tyst bön att det här är det värsta 2006 har att komma med. Att Hollywood överlever är fullständigt otroligt.