I ett post-apokalyptiskt stadslandskap möter vi soldaten Deunan Knute i färd med att försvara sig och sin pluton mot robotstyrkor. Det är år 2131 och världen försöker hämta sig efter ännu ett kärnvapenkrig. Fortfarande pågår stridigheter där kommunikationen om att kriget är över inte nått fram ännu. Efter en blodig sammandrabbning däckas Deunan och flygs iväg från platsen med en helikopter. Bland besättningen finns hennes forna kärlek Briareos och hans överordnade Hitomi som har hämtat Deunan för att föra henne till civilisationen i den utopiska staden Olympus.

Chockad över att få höra meddelandet om fred, vaknar Deunan upp inför ännu en överraskning. Briareos är längre inte enbart människa, utan har omopererats efter svåra krigsskador och är till tre fjärdedelar en cyborg, fortfarande med mänskliga känslor kvar inombords. Olympus styrs av den omnipotenta datorn Gaia samt ett äldreråd om sju svävande män som ska bistå teknologin med mänskliga initiativ. Men trots att det officiellt råder fred, så kvarstår ännu konflikter mellan mänskliga militärer och så kallade bioroider (ett annat ord för replikanter eller AI) som utgör halva befolkningen. Deunan inser att hennes ankomst till staden kanske har med de alltmer uppblossande bråken att göra.

Shinji Aramakis animerade domedagsfabel fokuserar likt många andra anime-verk på relationen mellan människa och maskin. I ett grekmytologiskt universum (där Athena, Hades och Daidalos är bärande referenser) målar han extravaganta Metropolis-miljöer där bioroiderna representerar den teknologiska renligheten. Människor har genom historien besudlat sin planet och placerar sig gång på gång inför nya utrotningshot. I Appleseed blir deras högmod åter vad som för dem till avgrundens rand.

Aramaki lyckas berätta historien utan sidospår eller för den delen basera intrigen på varierande grad av förförståelse. Appleseed är lätt att komma in i, karaktärerna är inte alltför komplicerade och actionsekvenserna är lika vackra som de genomarbetade stadsmiljöerna. Spänningen håller sig också intakt till den slutgiltiga uppgörelsen. Men trots dessa poänger, så blir Appleseed långt ifrån ett mästerverk. Dess traditionella robottematik, ett gäng anime-klyschor och en sorgligt misslyckat mix av neo-grunge och 90-talstechno på soundtracket, bidrar till att krossa dess ambitioner. Jag menar, hur många orkar höra ännu en robot med mänskliga drag längta efter kärlek? Eller i en film som utspelar sig hundratrettio år framåt i tiden höra någon japansk nytolkning av Stone Temple Pilots? OK, man kanske struntar i sånt om det ändå är snyggt...