Virgil Cole (Ed Harris) och Everett Hitch (Viggo Mortensen) är två avspända, stenhårda snutar som kallas till den lilla staden Appaloosa för att befria invånarna från den terror som Randall Bragg (Jeremy Irons) och hans gäng utsätter dem för. Bragg har bland annat skjutit den förre sheriffen och hans vicesheriffer. Cole och Hitch får fria händer att rensa upp, vilket leder till en klart intressant och underhållande story, där Cole blir förälskad i Allison French (Renée Zellweger) som är något av en trygghetsnarkoman – på vilket sätt märker ni när ni ser filmen – och en massa skurkar skjuts ner. Ed Harris har förutom att spela huvudrollen, även regisserat den här något udda men både humoristiska och spännande westernfilmen och det har han gjort bra. Den sena 1800-talsmiljön – filmen utspelar sig 1882 - känns realistisk och huvudrollerna framstår som människor av kött och blod istället för klichéartade seriefigurer som det ibland kan bli i westernfilmer. Appaloosa bör, tillsammans med 3:10 to Yuma, kunna ge genren den återhämtning som skulle behövas efter många år i skuggan.

Appaloosa är knappt två timmar lång och under den tiden hinner man känna de inblandade rätt bra. Cole och Hitch är givetvis grymma skyttar och Cole är ledargestalten av dem två, som med mod och skicklighet står upp mot buset, medan Hitch vaktar hans rygg och sänker de skurkar som inte Cole hinner med. De två vännerna har i åratal jobbat med att rensa upp städer liknande Appaloosa, men Coles kärleksaffär med French riskerar nu samtidigt att bli en kil i deras välcementerade vänskap. Det händer en hel del i den här filmen, trots att tempot är avspänt och replikskiftena är både roliga, tuffa och lite mystiska. Det finns en stilistik och ett vackert bildspråk som tilltalar och humorn är smart, istället för att vara buskisaktig som den ofta var på exempelvis 70-talet. Däremot känns våldet lite väl ytligt emellanåt. Man skjuter folk som faller ihop döda, men ingen tycks bry sig speciellt. På den punkten kunde man kanske ha lagt in lite mer känsla och realism. Inte ens när våra hjältar skottskadas gör man någon större affär av det. Jag behöver väl knappt nämna att skådisarna är utmärkta, för det är de, och vid ett tillfälle dyker det också upp lite indianer, men någon indianfilm är detta absolut inte.

Appaloosa är inte den bästa westernfilm jag någonsin har sett, men det är den bästa jag har sett som gjorts under 2000-talet och slutet är fullt tillfredsställande, i motsats till nämnda 3:10 to Yuma som höll hela vägen fram till slutet där den flippade ur. Appaloosa håller hög kvalitet rakt igenom och inget fan av genren bör låta denna film gå förbi osedd. Jag kan bara hoppas att den nu lyckas starta en ny våg av välgjorda westernfilmer, då detta är och alltid har varit en tämligen cool genre.