Saigon 1968 eller 1969. En avdankad kapten vid namn Willard hittas av två militärpoliser närapå utslagen i sitt hotellrum. De för Willard till en militärbas i närheten. Där får han i uppdrag, av tre säkerhetsofficerer, att spåra upp en viss Kurtz och eliminera honom. Kurtz är en enastående amerikansk officer som tros ha blivit galen och nu lever i Kambodjas djungler med en privatarmé. Skälet till uppdraget är bl. a. att Kurtz har avrättat några sydvietnamesiska militärer i sitt vansinne. Willard tar uppdraget och blir satt i en patrullbåt för att färdas uppför en flod i riktning mot Kambodja. Under resans gång stöter besättningen på ett antal, mer eller mindre bisarra, äventyr som för dem djupare in i en stundande galenskap.

”My film is not a movie.
My film is not about Vietnam.
It is Vietnam.
It’s what it was really like.
It was crazy… and the way we made it was very much like the way the Americans were in Vietnam. We were in the jungle, we had access to too much money, too much equipment, and little by little we went insane.”
-Francis Ford Coppola vid Cannes film festival 1979.

Nu har den omtalade “Redux” versionen av Apocalypse kommit till svenska biografer. Många har frågat mig om den nya filmen är bättre än originalversionen. Svaret är ja. Bortsett från några få invändningar, men låt mig återvända till dem senare. Låt mig först ”bring you up to speed”.

Någon gång i slutet av 1977 eller början av 1978 började arbetet med den absolut första Vietnam-filmen någonsin sedan freden 1975. Projektet var från början ett ganska enkelt manusutkast av John Milius (löst baserat på Joseph Conrads Mörkrets Hjärta), en omstridd men berömd författare i Hollywood och kompis med Scorsese, Spielberg och De Palma samt medförfattare till bl. a. Dirty Harry, med George Lucas som tilltänkt regissör. Men Lucas var sedan länge upptagen med sitt drömprojekt Star Wars och tackade nej. Men en annan berömd regissör var intresserad. Francis Ford Coppola med succéer som Gudfadern I och II i ryggen. Coppola som var en stor fan av Conrads bok tände direkt. Men filmbolagen var tveksamma, till historien hör också att Orson Welles planerade att göra boken till sin debutfilm på 40-talet men filmbolaget backade ur, därför var det inte en särskilt stor chans att situationen skulle var annorlunda nu. Men det är en felgissning. På 70-talet tågade en helt ny generation in i direktörssviterna i Hollywood. Unga killar i hästsvans och sandaler som älskade filmer som Easy Rider och Five Easy Pieces istället för de gamla gubbarna som hade fastnat i 50-talet och som inte sade nej till regissörer som Billy Wilder och Howard Hawks. Coppola fick grönt ljus för sin film. Kanske var det lätt för filmbolaget att säga ja när Coppola betalade notan med sina egna pengar? Men denna 16-veckors produktion skulle bli längre än någon kunde ana. Detta berodde dels på att Coppola inte hade ett komplett manus, att pengar flyttades fram och tillbaka, att den Filippinska regeringen drog tillbaka de helikoptrar som filmteamet hade till låns när de kände för det, att Coppola bytte ut Harvey Keitel mot Martin Sheen i rollen som Willard men främst för att Coppola inte själv trodde på filmen när allt kom till kritan. Och mycket annat. Över 300 dagar senare ansågs filmen klar och filmteamet packade ihop sina saker och reste hem. Nu återstod det fruktansvärda arbetet att klippa ihop dessa tusentals meter film till en riktig långfilm. Resultatet blev en fantastisk film på ca. 2½ timme. En version som Coppola var någorlunda nöjd med. Den version som Coppola ville se på den vita duken var en timme längre (”Redux”-versionen) men filmbolaget sade nej eftersom de inte trodde att folk skulle orka se filmen. En butter Coppola tog med filmen till Cannes men tävlade med Apocalypse som ”under arbete”. Och vann. Detta är den enda film, tillsammans med The Mission som har vunnit Guldpalmen som ”under arbete”. Många menar att Coppola blev förändrad på något sätt ute i djungeln, att han vid hemkomsten inte var sig själv. Kanske stämmer det för den trinde regissören har inte gjort en likvärdig film under hela sin karriär. Tills nu.

Med pengar från sitt ofantliga vinimperium har Coppola gjort om sitt mästerverk och förlängt den ca 1 timme. Från början lät det som ett helgerån men det visade sig vara ett genidrag. Filmen känns numera mer utvecklad och rikare. Men den har några få brister. Den första och största är en scen kallad ”Plantagesekvensen”. Willard och besättningen på båten träffar på ett gummiplantage mitt ute i djungeln. Ett plantage som drivs av en grupp fransmän – med en egen liten armé. Denna grupp verkar tro att de befinner sig i 1950-talet och klamrar sig fast vid sina gamla franska koloniseringsideal. Willards grupp blir inbjudna för mat och logi över en natt och finner sig plötsligt i en häftig diskussion om USAs kommande nederlag i Vietnam. Själv hittade jag bara en bra sak i denna sekvens, den tar upp Frankrikes inblandning i Indokina, vilket är bra eftersom Vietnamkriget alltid framställs som en amerikansk angelägenhet trots att Frankrike var där först. Annars känns denna, för övrigt väldigt långa, scen som en fånig utfyllnad i filmen. Fransmännen är verkligen, som många har ansett, stereotyper. Alla heter Gaston eller Pierre osv. Det enda som saknas är baskern och de randiga tröjorna. Coppola försöker också ge åskådarna ett sorts andligt och spirituellt tankesätt om krig som inte fungerar alls.

För att komma till min andra invändning måste jag berätta lite mer om de nya scenerna. En av dessa är när Willards grupp, under en våldsam orkan, kommer till en halvt övergiven militärbas där de hittar ett gäng Playboyflickor (de som har sett originalversionen vet vilka jag menar) som har strandsatts där i sin helikopter. De behöver bränsle för att komma iväg. Lägligt nog har Willard och hans män mycket bränsle i sin båt som de byter mot sex med de vackra damerna. Denna scen är mycket rolig men speglar också ett USA som är i Vietnam av helt fel anledning, som helt enkelt inte vet vad de håller på med. Nåväl, tillbaka till min andra invändning. Dessa små sidoäventyr gör att huvudhandlingen gällande Kurtz känns mer och mer avlägsen vilket jag absolut inte tror är meningen. Detta känns inte helt bra. Men detta är trots allt den ultimata versionen av Apocalypse Now. Vanligtvis brukar jag känna en olust inför så kallade ”make-overs” men denna film är fantastisk. Bitvis blir man så tagen av filmens storhet att man drömmer sig bort till en plats det är svårt att återvända ifrån.