På 1970- och -80-talen var Woody Allen en tillgång som skådespelare i sina egna filmer. Denne lille man med de för stora glasögonen som männen gapskrattade åt och som kvinnorna ville ta hand om (han brukade alltid trilla in på en tiondeplats på listorna över USA:s sexigaste män, tro't den som vill...). Denne Allan Stewart Konigsberg, född 1935, började så småningom i stället bli en belastning, då han själv blev allt äldre och vulgärare, och hans motspelerskor allt yngre. Länge var han dubbelt så gammal som kvinnorna i sina filmer, nu är han tre gånger som Christina Ricci och har haft den goda smaken att sätta in Jason Biggs i rollen som sig själv, eller som sitt andra jag.

Jason Biggs är Jerry Falk, ung komiker i början av sin karriär, med David Dobel (Woody Allen) som sin äldre kollega och mentor. Jerry har, likt Woody i alla sina filmer, kärleksproblem och dessutom problem med sin manager Harvey (Danny DeVito). David ger faderliga råd i all sin enkelhet, råd som inte hjälper mycket när man bor ihop med en tjej, Amanda (Ricci), som ideligen blåser Jerry och är otrogen, samtidigt som hon inte klarar av att ha sex med honom. Hopplöst förälskad ger Jerry Amanda chans på chans, men ingen bättring syns till. Och ideligen kommenterar han detta rakt in i kameran - irriterande...!

Storyn är tunn som ett oblat, och det är svårt att uppbåda nåt intresse för vare sig huvudpersonerna eller birollerna, som ju ofta brukar bestå av ett persongalleri med allsköns, om inte bisarra så i alla fall besynnerliga figurer. I det här fallet har vi bara Harvey och Amandas morsa Paula att tillgå, och medan Paula bara är utfyllnad (vilket slöseri med en så begåvad skådespelerska som Stockard Channing) när hon flyttar in till Jerry och Amanda, är inte ens Danny DeVitos Harvey speciellt rolig heller. Här borde Allen kunnat göra nåt skoj av denne halvfigur till impresssario (jämför gärna med Seymour Cassels gräsliga manager i festliga Fäst vid dig), men inte en enda rolig replik fäller han. Faktum är att detta måste vara en av Allens två, tre tråkigaste filmer någonsin, och det lysande undantaget är Allen själv i en ovanlig roll; den som dolt aggressiv New York-hårding som slår in rutorna på en bil vars storväxta förare just snott hans parkeringsplats. Det är knappt att gubben får hål på rutorna...

Jason Biggs är väl hyfsad som Allens alter ego, inte lika manierad i sin spelstil som Kenneth Branagh var när han var Allens stand-in i dennes gaggiga och egotrippade Kändisliv (1998). Och Christina Ricci, hon är sig själv som vanligt. På gott och ont. Betyget blir en svag tvåa.