Antwone "Fish" Fisher är sailor i den amerikanska flottan, och han har en stubin som är kortare än en gång Ronald Reagans minne. Han hamnar helt enkelt i trubbel för minsta småsak, och nu har han hamnat där en gång för mycket. Han har tre besök hos hjärnskrynklaren Jerome Davenport (Denzel Washington, tillika filmens regissör) att bevisa att han inte förtjänar att bli utsparkad ur flottan.

Fish vägrar först prata med psykiatern, men mötena räknas bara om han pratar, så det dröjer inte så länge innan vi får veta orsakerna till hans beteende. Och när han väl öppnar sig, går det inte att få stopp på honom, munnen går som ett vattenfall. Efter de tre stipulerade sessionerna är det dock slut, han får inte fortsätta. Han får grönt ljus av psykiatern, och riskerar inte längre avsked. Än en gång övergiven, dröjer det inte länge innan han åter hamnar hos Davenport. Och det grävs än djupare i hans hjärnas innersta vrår, och vi får, långt om länge, vetskap om hans trasiga barndom.

Hans farsa dödades av sin ex två månader innan hans födelse, vilken skedde på ett fängelse där hans mor satt. När hon kom ut var han två år gammal, och då modern helt enkelt struntade i att hämta honom från barnhemmet han befann sig på, hamnade han i stället hos en familj där fostermodern var av lägervaktstyp, och fadern en predikant med bara familjen som församling. Han lyckas dock hålla sig borta från kriminalitet, och hamnar så småningom i flottan, den enda riktiga "familj" han någonsin haft.

Filmen bygger på Fishers egna memoarer, och är alltså en sann historia. Inte särskilt originell eller ens unik, tyvärr, men kanske en av få som berättats av den drabbade själv. Artistiskt lagd och allmänt intelligent, lärde Fisher sig flera språk på egen hand, och självbiografin Finding Fish publicerades lagom till premiären av filmen i USA i fjor. Dock tycker jag historien visar på en del brister. Vi får aldrig några svar på varför nästan alla i hans omgivning gjorde hans barndom till ett helvete, och frågan ställs heller aldrig. Vi får en vink när Davenport ger Fisher en bok, The slave community, om hur den vite mannens förslavning av afrikaner i sin tur lett till att de svarta behandlar varandra på samma förnedrande sätt.

Vi får heller ingen förklaring till Davenports trasiga förhållande till sin fru Berta, där avståndet dem emellan tydligt skildras i avståndet vid middagsbordet. Först i filmens final får vi ett, i mitt tycke, väl påklistrat svar på denna fråga. Upplösningen av Fishers sökande efter sitt ursprung är också väl hollywoodskt, och ger filmen en del trovärdighetsproblem. Men debuterande Derek Luke i huvudrollen är suverän, medan förra fotomodellen Joy Bryant som Dereks dejt mest tittar förläget i golvet. Men visst är det en rasande grann tös...

Denzel Washington (f. 1954) är en av Hollywoods mest trovärdiga och äkta skådespelare, en aktör som, i likhet med de viner han samlar på, bara blir bättre med åren. I och med Antwone Fisher har han också begått sin regidebut, och det är en gedigen insats han gör. Det känns som att han aldrig gjort annat. Tyvärr har manusförfattaren Antwone Fisher anpassat romanen lite för mycket till vad som säljer (han jobbade som säkerhetsvakt på Sony Pictures när hans historia blev känd), och filmen blir emellanåt lite väl gullig och sentimental.