Slutet. Jag måste börja med det. Anthony Zimmer har den där sortens slut som vänder upp och ned på allt under några sista skälvande minuter. Ett sånt där överraskningsslut som får en att vilja utbrista "Jahaaa, var det såå det var". Sedan måste man förstås spola tillbaka alltsammans i minnet. Grubbla och fundera över vad det var som egentligen hände, allt verkar genast så annorlunda när man sitter med facit i hand. En vändning kan göra sig riktigt, riktigt bra på film. Om den känns trovärdigt det vill säga. I Anthony Zimmer känns den inte trovärdig alls, istället ansvarar den för att hela filmen faller platt. Men om jag skulle ta det från början...

Det första vi ser av Chiara Manzoni (Sophie Marceau) är hennes ben. En lång stund upptar de (tillsammans med de högklackade skorna) hela bioduken. När kameran zoomar ut har Chiara hunnit slå sig ned på en restaurang och strax därpå dimper det ner en papperslapp framför henne på bordet. Hon vecklar ut den och läser: "pick any man at random and pretend to be with him". Det här är upptakten till Jérôme Salles regidebut, som snart utvecklar sig till en lågmäld spionthriller.

Chiara reagerar blixtsnabbt. Hon packar sina väskor och ger sig av mot järnvägsstationen. Väl ombord på tåget dröjer det inte länge innan hon hittat den hon söker. En mörkhårig, lite försynt man som kikar upp från sin bok och välkomnar henne med ett nervöst leende. Han verkar både obekväm och lockad av den förföriska Chiara. Mannen heter Francois Taillandier (Yvan Attal) och är på väg för att tillbringa en stillsam semestervecka på Rivieran. Trodde han ja. Chiara behöver bara påstå att han är hennes typ - det räcker för att han ska lägga om sina resplaner och tacka ja till att spendera veckoslutet tillsammans med henne i en osedvanligt lyxig hotellsvit. Attals tafatta entré, när han stiger in i hotellobbyn och storögt låter blicken gå på irrfärd över den flådiga interiören är, jomen faktiskt, helt förtjusande... Men alla vet att det inte finns något sånt som en gratis lunch. Och snart tvingas Francois betala.

Vem är då Anthony Zimmer? Jo, en pengatvättare som försvårat polisens efterspaningar genom att operera sig till oigenkännlighet. Svindlande jakt längs branta trappor och en uppsjö svartglänsande bilar passerar under deras sökande efter bedragaren. Och många gånger blir det riktigt spännande. Helt tack vare det fina skådespeleriet. Jag har redan avslöjat mitt missnöje över slutscenerna men det gör mig inte mindre imponerad av Yvan Attal, som får visa upp fler än en sida i denna franska thriller.