And starring Pancho Villa as himself är den nästan sanna historien om när den mexikanske revolutionären och banditen Francisco "Pancho" Villa (född Doroteo Arango, 1878) spelade sig själv i en långfilm för David Wark Griffiths bolag Mutual Film Company 1914 för att finansiera vapeninköp till sin pågående revolution i Mexiko.

Här är det Villa själv som sänder en propå till den store D.W. Griffith om att spela in från slagfältet mot en ersättning om $25.000. Griffith accepterar, och man beslutar därefter om ytterligare en film, denna gång en långfilm som kanske var världens första. Normalt för den här tiden bestod en film av två 15-minuters rullar, men nu skulle man göra en om sju rullar, alltså på 105 minuter, och ta ut dubbla biljettpriset, det vill säga en dime (10 cents) i stället för en nickel (5 cents). Villa var en före detta bandit och boskapstjuv som lierat sig med general Madera i kampen mot den mexikanska regimen, och dessa vann också striden. Dock mördades Madera redan efter två år vid makten av general Vitoriano Huerta, och Villa återupptog kampen.

Griffiths handplockade man, Frank Thayer, producerar även den nya filmen, i kombination med att man gör en femrullars film om den unge Pancho Villas liv, i en dramatiserad version och med blivande regissörslegendaren Raoul Walsh som den unge Villa (i själva verket gjordes denna film, Life of Villa, redan 1912). Filmteamet följer Villa på slagfältet under några månader i början av 1914, och Frank lär känna Pancho Villa riktigt bra. Han är fast besluten att skildra Villa som den sanne revolutionär han är, och inte som den socialist den amerikanska pressen (läs: William Randolph Hearst, huvudpersonen i En sensation/Citizen Kane) utmålar honom. För så har ju USA alltid gjort, kallat upprorsmakare och revolutionärer världen över för socialist eller kommunist, medan deras egna forefathers betecknas som historiska hjältar. Trots att George Washington et consortes inte var annat än just revolutionärer som bekämpade den brittiska överheten. Men Hearst hade ju investerat i oljekällor i Mexiko (känns detta igen...?!?), så nu vädjade han om amerikanskt ingripande mot Villa och hans trupper. Nånting som lär ska ha varit väldigt nära ett tag.

Nu var inte Pancho Villa enbart revolutionär som sagt, utan en farlig bandit och mördare som återupptog sitt gamla värv efter att revolutionen institutionaliserats. Inte förrän han erbjöds titeln general 1920 upphörde han med sina blodiga räder i USA och Mexiko. Inte heller skönmålas han i And starring Pancho Villa as himself, men hans pathos för fosterlandet och hans hat gentemot överheten var säkert äkta (han var själv mestis och född utfattig). I april 1914 var man i alla fall klara med inspelningarna, och den 9 maj hade filmen The life of General Villa premiär inför en förbluffad och förskräckt publik. Aldrig tidigare hade våldet skildrats så här, med autentiska scener från verkliga slagfält.

Antonio Banderas är enormt övertygande i denna över huvud taget välspelade och välgjorda, men också rejält våldsamma TV-film, gjord för amerikanska HBO och premiärvisad i höstas. En del av 80-årige Larry Gelbarts manus bygger på den nedtecknade historien av journalisten John Reed, en gång föremål för Warren Beattys epos om den ryska revolutionen 1917 i hans Reds från 1981. Reed var en av flera som följde i filmteamets släptåg. Själva filmen är däremot försvunnen, och Pancho Villa mördades i en intern maktkamp i sin bil 1923. Den mexikanska revolutionen hade då redan tragiskt smulats sönder och samman, och Mexiko förvandlats till en "socialistiskt" styrd enpartistat.

D.W. Griffith skulle året därpå (1915) göra sin epokgörande Nationens födelse, en dryga tre timmar lång film där Raoul Walsh spelade Abraham Lincolns mördare, John Wilkes Booth.