Fyra stora Hollywood-stjärnor i huvudrollerna, mycket bra skådespelare även i birollerna, manus av Billy Crystal och Peter Tolan, vilken var medförfattare till ”Analysera mera” och ”Djävulen och jag”, foto av Phedon Papamichael som gjorde ett helt fantastiskt jobb med ”Million Dollar Hotel”. Ja, det fanns en del som talade för ”America’s Sweethearts” när jag först gick igenom pressmaterialet. Å andra sidan hade Joe Roth inte regisserat på över tio år när han tog sig an detta, och vem minns idag filmer som ”Klart mamma ska ha en cabriolet” eller ”Revenge of the Nerds 2”? Någon? Att han varit en framgångsrik chef hos Disney säger knappast något om hans förmåga att regissera.

I denna något interna historia handlar det hur som helst om Gwen (Catherine Zeta-Jones i högform) och Eddie (John Cusack), det populäraste paret i Hollywood, på såväl som utanför vita duken. Eller nåja, de VAR det populäraste paret i Hollywood, fram tills Gwen föll för en läspande spanjor (Hank Azaria) och Eddie hamnade på dårhus efter att ha försökt mörda de två på en restaurang. Nu ska dock deras sista gemensamma film ha premiär och rutinerade pressagenten Lee (Billy Crystal) får i uppdrag att återförena dem, om så bara för en helg. Som ni säkert inser är detta lättare sagt än gjort. (Annars skulle det väl inte bli någon film?) Eddie drömmer både om att få tillbaks Gwen och om att döda henne. Gwen är av naturliga skäl inte allt för pigg på att återse mannen som redan försökt döda henne. Med smicker, halvsanningar, rena lögner och lite hjälp från Gwens syster Kiki (Julia Roberts) hoppas Lee dock kunna åstadkomma åtminstone illusionen av en återförening.

Under tiden sitter den egensinnige regissören till denna Gwen och Eddies sista gemensamma film (Christopher Walken) i UNA-bombarens stuga, som han köpt och låtit förflytta till sin egen tomt, och lägger sista handen vid klippningen. Ingen annan kommer att få se filmen förrän vid den första pressvisningen. Det enda han dessförinnan låter filmbolaget se är förtexterna.

Folket bakom ”America’s Sweethearts” framhäver 30- och 40-talets klassiska romantiska komedier som en förebild, och visst känns filmen på både gott och ont ganska traditionell. I princip kunde den lika gärna ha gjorts för över femtio år sedan, med Marlene Dietrich som den kvinnliga stjärnan och kanske James Stewart som hennes motspelare. Scenen där Gwens stora dobermann fattar tycke för Lees intimare delar skulle dock knappast accepterats på den tiden. Och Eddies guru i filmens början är en ren parodi på alla dessa orientaliska ”visdomslärare” dagens skådespelare så lätt tycks falla för.

Men är det en sevärd film eller inte? En fråga vars svar är beroende av vad du är ute efter. Vill du skratta är den klart sevärd, antagligen det bästa biovalet just nu. Vill du ha romantik är det mer tveksamt. Den romantiska delen av intrigen är inte direkt ångande av passion om man säger så. Dessutom är handlingen här allt för förutsägbar.