Få filmer har varit så omskrivna innan premiären som American Psycho. Förproduktionen var enormt utdragen med flera olika skådespelare under någon period aktuella för huvudrollen och den roman av Bret Easton Ellis filmen bygger på är minst sagt kontroversiell. Den, och följaktligen även filmen, handlar om den unge börsmäklaren Patrick Bateman, som har ungefär allt en människa kan önska sig. Han har pengar, en förtjusande flickvän och en i det närmaste perfekt kropp. Ändå är han inte nöjd med livet. Inom honom finns bara tomhet. En tomhet som driver honom till upprepade mord, närmast som en slags hobby.

Boken American Psycho är kanske det vidrigaste som skrivits. Den är också bland det bästa som skrivits. Stilistiskt är den en ren njutning och den genomsyras av en nattsvart men synnerligen underhållande humor. Men att överföra detta till film? Det är nämligen en väldigt "litterär" bok, vars läsvärde ligger betydligt mer i själva berättandet än i handlingen. Så har Ellis t ex för att verkligen betona det ytliga i Batemans värld ersatt i princip alla beskrivningar av föremål med nämnande av märkesnamn. Tänk er name-droppingen i "Helt hysteriskt" gånger tio, så har ni en viss uppfattning om hur det ser ut. Det är faktiskt ett genialt grepp, även om det kortfattat beskrivet kanske inte verkar så. Regissören Mary Harron, som tidigare gjort "I shot Andy Warhol", har emellertid lyckats oväntat bra med konverteringen från bok till film. Detta utan att hon tagit sig några större friheter. Enda gången då jag med säkerhet kan säga att hon avviker från Ellis gör hon det på ett galant sätt. I boken finns fristående stycken där Bateman berättar om sin fascination för Genesis, Huey Lewis och Whitney Houston och redogör för deras respektive karriärer. Att i filmen hoppa över detta hade bara varit naturligt, men istället låter Harron Bateman hålla dessa små föredrag inför de tänkta mordoffren. Då han med en yxa dold bakom ryggen står och håller sitt Huey Lewis-föredrag inför den onyktre kollegan Paul Allen, som inte kan förstå varför det ligger tidningar på golvet runt omkring honom ("Have you got a dog?"), är det lite Monty Python över det hela. Särskilt när man betänker att Allen snart kommer att dö bara för att han har ett stilfullare visitkort än Bateman.

Överhuvudtaget är det humorn som dominerar i filmen. Våldet är, tack och lov, väldigt nedtonat. De grövsta våldshandlingarna från boken har uteslutits helt och det som visas är inte värre än vad man får se i en mainstreamfilm som "Gladiator". Ingen ska alltså känna sig tvungen att avstå från American Psycho av rädsla över att bli allt för illa berörd.

Harron visar i filmen upp en mycket fin känsla för de små detaljerna och Christan Bale som spelar Bateman är helt perfekt i rollen. Inte så mycket genom sin skådespelartalang som genom sitt utseende och sin utstrålning. (Kul att veta: Han gjorde en av rösterna i Disneys "Pocahontas". Snacka om kontrast!) Leonardo Di Caprio som ett tag var så gott som klar för rollen hade kanske också passat, men inte alls så här bra. Där jag sitter framför bioduken kan jag dock inte låta bli att tänka att även om filmen på det hela taget är bra är boken betydligt bättre. Med andra ord: Läs boken först! Vänta med att se filmen tills den kommer på video!