Så satt man då äntligen där efter många om och men. Först så var det tåget som strula sedan var det de något slöa matterapeuterna (eller vad vi nu ska kalla dom) på McDonald's. Men några tidigare missöden skulle inte få förstöra min stämning. American Pie och förhandsvisning. Jag hade hört på TV och läst i tidningarna att det här var en ny sorts film från Hollywood. Man hade följt i "Den där Marys" bana och satsade inte på sofistikerad humor, snarare på snusk och pubertalhumor. Ha! Äntligen något för mig, tänkte jag leende för mig själv. Bion var inte mer än halvfull, stämningen lagom, men vad gör det? Jag har ju ingen lång sate framför mig i alla fall. Ingen löjlig reklam som folk har en tendens att skratta åt även om de sett dem på TV trehundraelva gånger tidigare. Inga trailers. Förhandsvisningar i all ära.

Filmen öppnar starkt. Hela publiken applåderar innan ens introtexten visat sig. Det är roligt, mycket roligt, den där typen av humor som är smått pinsam. Karaktärerna presenteras och dom är intressanta. Som vilken så kallad highschoolfilm som helst så krävs ju en sportfåne, här spelad av Chris Klein, men tur nog så har man dock valt att göra hans karaktär intressant längre fram i filmen. Vi har även den sofistikerade, maccochino drickande och snudd på filosofiske Finch (Eddie Kaye Thomas) som vägrar att avlossa sina exkrementer i skolan.

Filmens huvudperson, Jim (Jason Biggs), är en något bortkommen ung man vars enda mål i livet är att få ha sexuellt umgänge med en någorlunda välmående kvinna. Hans kamrat är väl kanske filmens gråaste karaktär. Han har flickvän (Tara Reid) och trots ett par få ljusglimtar så är han mest i vägen och stjäl onödigt mycket tid i handlingen. Till skillnad från de senaste highschoolfilmerna i raden har man här valt att fokusera filmen på enbart pojkar, flickorna kommer snarast in som antingen flickvänner eller objekt för pojkarnas eviga beundran.

Jag vill på intet sätt snacka skit om moderna ungdomsfilmer men nog längtar jag allt i mina stunder tillbaka till åttiotalet, då ungdomar fortfarande kunde umgås i grupp utan att för den sakens skull alltid behöva vara livrädda för att bli slaktade av en krokförsedd överkörd man. På detta sätt är American Pie perfekt, den kombinerar i en lyckad hybrid pervers humor med modern- och åttiotalsungdomsfilmkultur.

Så vad handlar filmen om då? Jo, kortfattat, utan att avslöja för mycket, så skulle man kunna säga att killarna efter flera misslyckanden bestämmer sig för att sluta en slags pakt som går ut på att de alla ska ha haft sex innan de slutar highschool.

Tja, det är inte alltid handlingen som är det viktigaste. Även om jag inte vill påstå att "Dum och Dummare" saknar handling, så är det här precis som med dito ögonblicken som är roliga. Filmen har några av filmhistoriens roligaste scener, och jag överdriver inte ens speciellt mycket, man sitter bokstavligen vikt i biostolen och garvar knäskålarna av sig. Men som med livet är det inte alltid lika kul, efter den starka starten går filmen på tomgång en god bit in mot slutet och även om de si så där sista tjugo minuterna är väldigt roliga så blir den aldrig riktigt lika underhållande som den var i början. Detta trots att killarna i filmen lyckas använda Internet på ett betydligt mer sofistikerat sätt än jag någonsin kommer göra.

Flickorna i filmen är nästan lite löjligt snygga i förhållande till deras tilltänkta partners. Inte för att jag direkt bryr mig, precis som mycket annat är det är väl ett faktum av Hollywood man vant sig vid för ett flertal år sedan. En kvinnlig bekant påpekade att det kanske var på grund av att de var de enda som vågade söka sig till yrket, men vad vet jag? Och snygga flickor på film är väl alltid ett plus?

Men jag driver iväg från huvudsyftet med den här recensionen, att recensera, men jag är lite kluven i betygsättandet. Jag vet inte riktigt om jag ska sätta en tre eller en fyra. Filmen är fruktansvärt rolig om än en smula löjlig mot slutet. Men i all ärlighet så måste jag säga att man verkligen önskar killarna guld och gröna skogar. Ett "Yo, go boy!" är inte långt ifrån om de är nära att lyckas. Styrkan ligger som sagt i en handfull scener och de lustiga karaktärerna. Jims pappa som så tappert försöker lära sonen om umgänget med det motsatta könet. Den påstridiga och töntiga klarinettspelerskan. Skolans sexiga utbytesstudent och skolans tuffing. Filmen är fullproppad av dem. Den kan väl i och för sig knappast påstås vara ärlig i sitt försök att återspegla de senare tonåren i en ung mans liv. Kanske i viss mån, men väldigt överdrivet och inte minst sagt taget till det extrema. Och, ja, även om det kanske inte framgår så är den här filmen även passande för människor av det kvinnliga könet, det kan jag lova!

Alla skådespelare är relativt oerfarna. Den mest erfarna i truppen är Tara Reid som vi tidigare har sätt i filmer som "En djävulsk romans", "Girl", "Big Lebowski" och "Mördande Legender". Mena Suvari har medverkat i filmerna "Och han älskade dem alla" samt "Slums of Beverly Hills". Annars pratar vi mest floppade tv-serier och suspekta filmer som antagligen aldrig har lämnat amerikansk mark.