American gun kretsar kring ett dagens USA där människor lever i rädsla. Ett ämne som har behandlats på film förr och det här är egentligen bara början. Ett viktigt tema som är väldigt aktuellt och inte på långa vägar uttömt. Filmen är till viss del influerad av skjutningarna i Columbine där ett par ungdomar gick amok med automatvapen på sina kamrater i skolan, dödade flera stycken och tog till slut sina egna liv. Dock arbetar Aric Avelinos på ett enkelt plan och belyser inte problemet mer än att man på slutet rycker på axlarna och bekräftar för sig själv att "de där borta i väst, de har lite problem". Manuset, skådisarna och filmen som helhet axlar inte ett problem som detta. Den kämpar dock starkt in i det sista. Visst finns det mindre guldkorn att luta sig tillbaka mot. Forest Whitaker är briljant som vanligt, om än här i mindre skala, som rektor för en high school med många problematiska ungdomar. I övrigt hamnar agerandet från alla håll på en medioker nivå.

Aric Avelinos debutfilm väger lätt i jämförelse med liknande, mer välskrivna, mer väluttalat kritiserande och mer välagerade filmer som i likhet med denna kritiserar USA för lättkomligheten till vapen. Det handlar inte bara om det, utan Aric Avelino tar stora influenser från t.ex. nya Crash i frågan om människors tvåsidighet. Att det alltid finns en baksida på myntet. Filmen kretsar precis som i Crash kring flera karaktärer och deras historia kring det sammanlänkande samhällsproblem som regissören vill för oss väldigt övertydligt förklara. Det är ett genomgående, ibland löjligt, försök till sentimental film där man ibland inte vet om man ska skratta eller gråta åt/med karaktärernas löjliga debatter om viktiga frågor. Det blir bara för mycket. Inte ens när en ung tjej blir skjuten (vilket inte känns helt oväntat) känner jag någon större sympati för karaktärerna, och då har manusförfattarna och regissören inte lyckats med sitt jobb att skapa någon form av rädsla för rädslan eller vilja att förändra.

För att vara samhällskritik krävs det lite mer. Som underhållning duger det. Fast underhållande är det inte så ofta, mest försök till sympati och ilska mot regimen. Jag går inte ut med samma känsla av viljan att förändring och tårar i ögonen som när jag såg just Crash eller Bowling for Columbine för den delen. Genomgående känns filmen som en TV-film, även fast regissören lyckats skrapa ihop ett hyfsat gäng B-skådisar. Med bättre agerande och mindre sentimentalitet hade det kunnat bli någorlunda intressant. Nu blir det bara en lättförglömlig en-i-mängden-film vilket är synd. Hoppas herr Avelinos hittar på något mer kreativt till nästa gång.